Ny fiol av Eva Johansson i Urshult

Detta fina instrument som jag såg utkastet till i somras har legat på resoneramera.se en tid men jag har inte tipsat om det i bloggen. Jag hoppas att få provspela i sommar. Fler bilder på resoneramera.se

Iranskt instrument med resonanssträngar

Kom på att jag har glömt att lägga upp en bild på det resonanssträngsinstrument som jag såg i Irans paviljong på EXPO i Shanghai. Vet tyvärr inte vad instrumentet heter. Det kunde den stackars vilsna kinesiska volontär klädd i slöja, som var värdinna i paviljongen, inte svara på. Jag tycker dock att det liknar en Träskofiol d'amore. Iran ligger ju mellan Indien (med många resonanssträngsinstrument) och Europa. Kanske finns det en naturlig spridningsväg för resonanssträngarna via mellanöstern ändå. Alternativet är att de kom till Europa med britterna som stött på fenomenet i Indien.

Jon i fiolfabriken

När de flesta av er åkte till Ransäter (gissar jag) fick jag trösta mig med att åka till ett annat roligt ställe. Ett av mina mål i Kina var att besöka en fiolfabrik. Jag hittade tidigt ett företag i Nanjing som verkade ha produktion av fioler men var lite orolig att de inte skulle låta mig komma dit. Funderade länge på hur jag skulle göra och tänkte att jag skulle behöva hjälp av en kines för att kommunicera med dem. Tre månader går fort och helt plötsligt började det bli bråttom att få till besöket. Det visade sig dock att företagets VD pratade perfekt engelska och det var inga problem att följa med till fabriken om de ändå hade ärende dit. Eftersom det bara var en vecka kvar jobbade jag lite parallellt med en annan kontakt. Bollnäsbygdens spelmanslag var här i Maj och spelade på EXPO och de fick en ordnad tur till en fiolfabrik. I tisdags svarade företaget i Nanjing att de skulle till fabriken på torsdag, dvs igår.

Det visade sig att målet var samma stad (eller village som min kontakt uttryckte det, by innebär i detta fall och med kinesiska mått 20000 invånare) som Bollnäsgänget var i. Byn har 30-40 fiolfabriker av varierande storlek och dessutom otaliga gitarrfabriker, fodralfabriker etc. Vi var i en mindre fiolfabrik samt i den största (1000 anställda och 300000 producerade fioler per år!) samt i två fodralfabriker och en gitarrfabrik. Kineserna var kanonschyssta och jag hade en person som guidade mig runt hela dagen, hon gjorde nästan inget annat. Det kostade ingenting och dessutom bjöd de på lunch.

Fabrikerna var väldigt manuella, särskilt den mindre. Det var mer som att det var många som jobbade på ett hantverksmässigt sätt och gjorde ett moment var än en automatiserad fabrik. Funktionell verkstad skulle man kalla det med produktionsplaneringsspråk. I den större fabriken (som tillverkade fioler av lite sämre kvalité, student violins och middle grade violins) var vissa moment dock automatiserade. Lock och botten grovfrästes i CNC-maskin och f-hålen brändes ut. Det senare var rätt coolt att se, 10 sekunder tog ett f-hål. Det gick otroligt fort för folk att genomföra sina moment och man kan fundera lite på vilken omsorg som läggs ner. De bättre kvalitéerna är dock väldigt snyggt utförda (det man ser men också insidan) men jag vet inte riktigt hur noga man är med plattornas tjocklekar. Dessutom sattes alla fioler ihop innan plattornas utformning var färdig. De var ganska grovt utformade på utsidan och putsades i efterhand. Det indikerar att man kanske inte är så noga med avstämning etc. En annan detalj som kineserna inte är så duktiga på är uppställningen. Jag tror inte att arbetarna spelar fiol och då förstår man nog inte hur viktig stränghöjden är för spelbarheten och stallens inpassning är inte heller perfekta.

Vad det gäller arbetsmiljön så kändes den ok, förutom en stor stress (provision per fiol) och för de som jobbade med lackning. Jag var inne i lackningsrummet i fem minuter och fick ont i huvudet. Det var spraylack som gällde och kineserna jobbade helt utan munskydd etc. Lacken låg som en dimma i hela rummet. Knappast så bra.
Det coolaste var nästan travarna med fioler. De låg i staplar som vi lägger ved. För mig kändes det också konstig att kineserna behandlade fiolerna så ovarsamt men hanterar man 25000 i månaden kanske man blir lite avtrubbad.
Det fanns gott om material i lager. Tydligen är materialfrågan ett problem för den kinesiska regeringen gillar inte att man tar mycket träd. Framför allt när det gäller basar blir det problem eftersom de kräver väldigt stora träd som har stort skyddsvärde. Ofta försöker man laminera basarnas baksidor istället för att ta hela träbitar. Träet kommer från norra Kina eller från sydvästra kina (Sichuan kanske) eller så importerar man. Vissa kunder vill ha europeiskt trä.
Jag kanske skriver mer om fabriken senare, nu är det lite stressigt eftersom vi åker från Kina på måndag och mycket ska fixas innan det. Tog en del videoklipp som jag ska sätta ihop. Vågar nog inte publicera på YouTube utan tillstånd men jag kanske kan lägga upp det i en lösenordsskyddad del på resoneramera.se eller liknande. Här finns dock en film från CCTV

Mohte = Mohte

Mats har hört av sig igen och misstänker att den Mohtefiol som beskrivs i Fataburen från 1921 är just den som han äger. Har läst någonstans (tror att det var i Fryklunds skrifter och i artikeln av Lars Söderström) att fiolen ska vara flyttad från Nordiska museet till Musikmuseet men när jag besökte det sistnämnda kunde ingen Mohtefiol hittas. Måste kolla igen med Musikmuseet och se vad de säger. John Nordlund är i alla fall Mats släkting. Fiolerna är dessutom från samma år och det hela verkar stämma väldigt bra. Kul hur som helst att vi nu vet var fiolen finns och att den nu är fotograferad och dokumenterad.