Jag såg svenska dialektmysterier igår kväll. Det var del fyra som handlar om Dalarna och Limamål. I programmet får man se ett klipp med Ekor Anders. Det ser ut som Anders spelar på en Hardingfela. Varför gör han det kan man då undra? Och var kommer klippet ifrån? Någon som vet?Uppdatering:
Om man googlar "Ekor Anders" + Hardingfela får man bl.a. träff på en en pdf som Anders Rosén skrivit ihop. Där står det att Ekor Anders fick en hardingfela av Simon Simonsson och att han gillade att spela på den eftersom den påminde honom om hur fiolerna lät förr i tiden.
Om man googlar "Ekor Anders" + Hardingfela får man bl.a. träff på en en pdf som Anders Rosén skrivit ihop. Där står det att Ekor Anders fick en hardingfela av Simon Simonsson och att han gillade att spela på den eftersom den påminde honom om hur fiolerna lät förr i tiden.
4 kommentarer:
Klippet kommer nog från en film som gjordes av SVT på sjuttiotalet. Om jag inte helt missminner mig är hardingfelan en ombyggd vanlig fiol av tyskt ursprung och att det var Simon Simonson som snickrade ihop den.
/Moll
ok, det låter rimligt eftersom f-hålen ser ut att vara av standardmodell och inte hardingfelans f-hål. Den låter inte så mycket som en hardingfela när Ekor Anders spelar. Vet du vad han hade för strängar? Jag antar att han inte hade den uppstämd som norrmännen brukar ha
Här är samma fela i Ante Falks händer:
http://nyckelharpansforum.net/2007/simonsson.htm
Så här var det. Min far köpte under tidigt 40-tal en tysk fabriksfiol när han studerade i Uppsala. Tanken var att börja spela lite Lapp Nils låtar men eftersom hans studiekamrater retade honom för das katzenjammer och undrade om det var flyglarm slutade han med sina spelförsök och fiolen stuvades undan. Den hamnade sedermera i mitt barndomshems källarförråd tillsammans med moderns skorpa. Hon hade i sin ungdom spelat i en orkester i Berlin. Hur hon fick ljud i skapelsen förstår jag inte eftersom den var ett riktigt slarvbygge. Det intressanta med den var lejonhuvudet som var anskäftat i stället för snäckan. Ett vackert snidat arbete.
Som barn var jag nere i källaren ibland och gnissade lite på fiolerna utan att göra något verkligt försök att börja spela.
I slutet av 60-talet kom fiolerna fram och jag började spela på allvar. Morsans fiol var inget instrument så jag använde farsans. Senare köpte jag en bättre fiol och tyskbygget blev liggande. Vännen Anders Rosén hade för sitt studielån köpt en hardingfela och jag blev nyfiken på att försöka bygga en dylik, men först ville jag göra något av farsans fiol så jag drog av all lack, förlängde stämlådan och satte dit lejonhuvudet från morsans fiol. Jag gjorde en ny greppräda med urtag för resonanssträngarna samt en ny stränghållare. Alltihop utsmyckat med inläggningar av elfenben från gamla pianotangenter. Lejonets man förgyllde jag med äkta bladguld. Efter grundlackering med en utmärkt oljelack som hette GH-67, ritade jag girlanger & annat krafs med tusch. På med färglack och överdragslack samt polering och det hela var klart. Tyvärr finns inte den fantastiskt lättarbetade oljelacken kvar i handeln. Göteborgaren som kokade den dog och tog receptet med sig.
Jag använde fiolen något år och visade den för Ekor Anders som blev väldigt förtjust i den;- Den passar så bra till dom ljusa låtarna i A och D-dur, sa han.
Det gick någon tid och fiolen blev liggande och det tyckte jag var onödigt så jag skänkte den till Anders vid ett av mina besök hos honom. Han använde den ofta. Vad som hände med den efter hans död vet jag inte.
Skicka en kommentar