viola d'amore

Viola d'amore är ett instrument som jag nämnt ett stort antal gånger på denna blogg. Däremot har jag inte skrivit någon längre text om vad det egentligen är för ett instrument. Enligt Daniel Fryklund är en viola d'amore en alt-viola da braccio med 5-7 spelsträngar och vanligen lika många resonanssträngar. Instrumentet är en mellanform mellan gambor och violinfamiljens instrument och dessutom då försedd med resonanssträngar. Egenskaper som finns med från gamborna är:

• platt botten
• gambaform
• blixt- eller ormformade ljudhål och ibland även ett runt ornamenterat hål med en snidad rosett
• människohuvud istället för snäcka

Det som framför allt skiljer viola d'amoren från gamborna är att det förstnämnda instrumentet hålls under hakan medan de senare hålls i knät. Dessutom är gambor alltid försedda med band medan viola d'amoren saknar sådana. Jag har i och för sig för mig att jag sett uppgifter om viola d'amore med band men jag är lite osäker och jag ber att få återkomma i den frågan. De äldsta exemplaren av viola d'amore kommer från sent 1600-tal men instrumentet nådde sin största populäritet under 1700-talet. Det finns en hel del klassisk musik komponerad för Viola d'amore bland annat av så välkända kompositörer som Bach, Telemann, Vivaldi och Leopold Mozart (alltså Wolfgang Amadeus far). Instrumentet stämdes efter den tonart som styckena var skrivna i, s.k. scordatura. Det var dock inte bara i finrummen som instrumentet användes. Fryklund skriver t.ex. Viola d'amore spelades flitigt under 1700-talet - även av amatörer och damer :-) men populäriteten sjönk under slutet av 1700-talet. En kort renässans uppstod på 1800-talet och under vår tid. Även i klassiska sammanhang finns det entusiaster som tagit upp viola d'amoren och scordaturaspelet, något som annars inte alls förekommer inom konstmusiken hos t.ex. fioler.