I vanliga fall är hardingfelor försedda med ett lejonhuvud, oftast försett med en guldplym som ibland kan likna en polismössa. Det är alltså ingen drake som många tror även om några undantag finns. Vissa felor har dock varken drak- eller lejonhuvud. Kolla på dessa mycket tidiga (några av de äldsta faktiskt) hardingfelor, en har snäcka och en har ett manshuvud. Och vad spelar detta då för roll? Jo, jag funderade lite på om man kunde dra några djärva slutsatser av detta. Som jag skrivit om tidigare finns det folk som vill hävda att hardingfelorna är en helnorsk uppfinning. Frågan är då varför dessa tidiga exemplar har människohuvud, vilket är det vanligaste på viola d'amore, eller fiolens typiska snäcka. Detta tycker jag känns som en tydligt tecken på att hardingfelemakarna fick mycket inspiration nere från kontinenten och det är väl ingen långsökt teori att även resonanssträngarna kom därifrån även om det såklart är långt ifrån säkert.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar