Fiolsolarium

Fiolen är nu färdigputsad, även om färdigputsad kanske är fel ord. Jag har dock beslutat mig för att det är läge att sätta ned foten och gå vidare. Det är svårt att veta hur det kommer att se ut efter lackering och det finns alltid en risk att jag kommer att ångra att jag inte putsade två timmar till, men det går att hålla på i evigheter. Innan lackeringen bör instrumentet få lite färg. Förr hängde man ut fiolerna i solen men jag har istället lånat en UV-låda av Johan Hansson, duktig fiolbyggare och tillika SONUS-medlem. Lådan används också för att lacken skall härda lite snabbare.

Nationalinstrument

Radioprogrammet Folke tar i veckans avsnitt upp frågan om nyckelharpan skall utses till Sveriges officiella nationalinstrument. Frågan har motionerats i riksdagen vid ett antal tillfällen och argumenten har varit att nyckelharpan är ett typiskt svenskt instrument som knappeligen finns i andra länder och att många andra länder har ett folkmusikinstrument som nationalinstrument. Norges nationalinstrument är hardingfelan, Finlands kantelen etc. Den här bloggen handlar om typiskt svenska instrument så därför kastar jag mig in i debatten. Jag ställer mig frågan varför man skall utse ett nationalinstrument? Det finns ju så många att välja mellan:

• Nyckelharpan


• Den svenska säckpipan, pôsun


• Härjedalspipan


• Spilåpipan


• Hummeln


• De svenska fiolerna med åtta resonanssträngar och skruvlåda i dubbelplan


• Groddaliran eller någon av de andra svenska vevliretyperna som Blekingelira, Hestrahultslira etc.

Alla dessa är mer eller mindre unika för Sverige och alla skulle passa in på de kriterier som fastställts för begreppet nationalinstrument. Vissa kan tyckas vara lite väl lokala men nyckelharpan är också i högsta grad en lokal företeelse. Intressant är att en Carl Abraham Mankell föreslog säckpipa som svenskt nationalinstrument redan runt förra sekelskiftet. Idag är det kanske bara nyckelharpan som är känd för den breda allmänheten och det verkar lite som de som ivrigast förespråkar nyckelharpan som nationalinstrument gör det i tron att det är det enda typiskt svenska instrumentet. Personligen tycker jag att det vore synd om den mångfald som finns bland svenska folkmusikinstrument förbises och ett av instrumenten utses till nationalinstrument medan de andra får fortsätta ett liv i skymundan. En röst i radioprogrammet pratar om landskapsfåglar och nämner att det inte finns någon nationalfågel men får på något konstigt sätt detta till att det borde finnas ett nationalinstrument. Varför inte utse landskapsinstrument istället? Här är några förslag: Skåne - Träskofiol, Blekinge - Blekingelira, Småland - Hummel, Östergötland - Hestrahultslira, Gotland - Groddalira, Uppland - Nyckelharpa, Dalarna - Säckpipa, Härjedalen - Härjedalspipa, Jämtland - Offerdalspipa.

Reidar Sevåg

Efter lite funderingar på hur jag skulle gå vidare med bilden i Küllmer/Sevåg som saknade källa kom jag på att jag kanske kunde leta rätt på Reidar Sevåg och ringa honom. Det var inga problem och följdaktligen ringde jag Reidar Sevåg i helgen. Han var jättetrevlig och upplyste mig om att han fått bilden från Musikmuséet i Stockholm. Han trodde dock inte att instrumentet fanns där. Var det kom från huskede han ikke men han bedömde att musikmuséet bör veta.

Kärt barn har många namn

Resonanssträngar handlar denna blogg om. Det finns dock några andra namn:

• Understrängar - eftersom resonanssträngarna vanligen placeras under spelsträngarna
• Ljumsträngar - verkar vara ett gammalt dialektalt uttryck som existerar både i Sverige och i Norge
• Aliquotsträngar - Detta namn används i Daniel Fryklunds artikel. Ganska fräsigt faktiskt. Kanske är något att börja använda. I SAOB står följande: ALIKVOT-TON ~ mus. ton, som uppstår (jämte grundtonen) därigenom, att en ljudande kropp medelst noder uppdelas i (två l. flere) jämnstora delar, o. hvars svängningstal därför förhåller sig till grundtonens ss. ngt helt tal förhåller sig till l; partialton, harmonisk l. medljudande ton, biton, öfverton.
• Bordunsträngar - Ibland stöter man på även detta uttryck även om det är att betrakta som felaktigt. En bordunsträng är en sträng som sätts i svängning av en stråke eller ett hjul kontinuerligt under spelandet. Finns t.ex. på vevliror (se nedan)

Fler böcker

Igår gjorde jag ett nytt besök på Statens musikbibliotek för att leta upp fler böcker som de källor jag redan hittat av refererar till. Resultatet var både positivt och negativt. Fick bland annat tag i Daniel Fryklunds artikel från 1921 om viola d'amoren. Fryklund ägnar ungefär en sida åt de svenska fiolerna med resonanssträngar och han nämner ett antal instrument och var de finns. Problemet är att artikeln är gammal och att saker kan ha förändrats sedan dess. Fryklund refererar till en fiol av en Hans Severin Nyberg som skall finnas på Nordiska museet. För två år sedan fick jag en artikel skriven av en Lars Söderström i samband med att jag besökte Magnus Gustafsson på Smålands musikarkiv. Det är lite oklart var artikeln var publicerad men efter att ha läst Fryklunds artikel är det klart att Söderström baserat mycket av sin text på denna. Söderström skriver också att nämnda fiol av Hans Severin Nyberg flyttats från Nordiska muséet till musikmuséet.

I Eva Küllmers bok finns en bild (se ovan till höger) på en svensk fiol med åtta resonanssträngar, ett instrument som jag inte kände igen sedan tidigare. Som källa används ett kapitel av Reidar Sevåg (som jag refererade till här) i en bok om fioler i Europa. Fick tag på denna bok och tänkte kolla varifrån fiolen kom men tyvärr fanns ingen källa. En besvikelse helt klart. Får kopiera bilden och försöka jämföra med fioler jag hittar.

Jaastadfelan

Jaastadfelan är byggd av en Ole Jonsen Jaastad men datering är omtvistad eftersom folkbokföringen antyder att det även fanns en man samma namn på samma ort som levde i mitten av 1700-talet. Det kan alltså tänkas att dateringen är hundra år fel. Årtalet för den första hardingfelan är viktigt och sanningshalten två hypoteser om instrumentets ursprung följer av denna datering:

• Om Jaastadfelan är byggd 1651 så är den äldre än alla kända fynd av exempelvis viola d'amore (första beläggen finns från 1689), violino d'amore samt de svenska fiolerna med resonanssträngar. Torleiv Haanas hävdar i en skrift från 1916 utifrån denna datering att hardingfelan är ett instrument som utvecklades i Norge utan influenser från övriga Europa. Haanas hävdar vidare att resonanssträngarna är en norsk uppfinning. Vissa författare argumenterar för att det möjligen funnits inspiration från indiska instrument som sitar och surbahar. Haanas menar, liksom de flesta forskare faktiskt gör utifrån de tidigar hardingfelornas form, att Hardingfelan inte är nära släkt med fiolen utan att det först är senare som instrumentet kommit att likna fiolen.


• Om Jaastadfelan är byggd 1751 så är den samtida med resonanssträngsinstrumenten i Europas guldålder. Viola d'amoren var vanlig, det fanns resonanssträngade instrument i Sverige och på de brittiska öarna fanns instrument som the English Violet. Sydvästra Norge har alltid haft god kontakt med England och Skottland vilket inte minst de många rilarna i Agder samt giguear och andra anglosaxiska danser i norska notböcker från 1600- och 1700-talet såsom t.ex. Jacob Mestmachers från Bergen visar. Det verkar alltså inte långsökt att inspirationen till Jaastadfelan kommer från instrument som funnits på de brittiska öarna. Reidar Sevåg är en annan författare som skrivit mycket om hardingfelan och utesluter inte denna hypotes. Ett argument han för fram är att Jaastadsfelans ålderdomliga utseende inte måste vara ett tecken på hög ålder utan att det också kan bero på amatörism...

Hardingfelans historia är definitivt värd att forska vidare i eftersom dess ursprung säkerligen kan ge en hel del ledtrådar om hur och varifrån idéerna till de svenska fiolerna med resonanssträngar kom.

Hardingfela

En vanlig fråga som folk har ställt till mig då jag visat mitt bygge är om det är en hardingfela jag håller på med. Hardingfelan är det mest kända fiolliknande (med fiolliknande menas inte nödvändigtvis nära släkt med fiolen som vi skall se) instrumentet med resonanssträngar. Vad är då en hardingfela och vad är dess ursprung? Jo, hardingfelan är Norges nationalinstrument och som namnet antyder har den sitt ursprung i det område som kallas Hardanger. Tidpunkten för hardingfelans uppkomst brukar sättas till mitten av 1600-talet då den äldsta kända hardingfelan, Jaastadfela, är daterad till 1651. Denna datering är viktigt vilket vi ska se senare. Hardingfelan brukar delas upp i två typer, den äldre och den yngre typen. Den äldre typen är liten, högt välvd och liknar lite en träskofiol eller liknande och den hade oftast två resonanssträngar, ett djurhuvud (lejon) samt de typiska pärlemorinläggningarna. Under årens lopp kom Hardingfelan att influeras av fiolen och den fick fiolens form och kropp förutom locket som har en annorlunda välvning och framför allt annorlunda f-hål. Tittar man från sidan kan man se rakt igenom f-hålen från ena sidan till den andra. Vidare utökades resonanssträngsantalet till fyra eller ibland fem. Instrumentkroppen började dessutom att dekoreras med s.k. rosning, alltså blomliknande målningar i bläck. Andra viktiga egenskaper hos hardingfelan som skiljer den från fiolen är:

• Sensträngarna, ibland ospunna, ibland halvspunna och ibland helspunna (med spunnen menas omspunnen med metalltråd)
• Den höga stämningen. "A-strängen" på en hardingfela brukar klinga i h' eller ända upp till ciss'' och tillsammans med sensträngarna gör detta att hardingfelan får en säregen spröd klang
• Plattare stall och greppbräda vilket underlättar spel på flera strängar vilket främjat både spel med bordun och förekomsten av dubbelgrepp.

Violino d'amore

Pelle Björnlert brukar kalla sin fiol med åtta resonanssträngar och skruvlåda i dubbelplan för violino d'amore. Vad är då en violino d'amore? Vi kollar lite vad Eva Küllmer skriver om detta instrument. Enligt en Benjamin Laborde (1780) så är en violon d'amour (violino d'amore fast på franska) en vanlig violin som är utrustad med fyra extra mässingssträngar. Enligt Küllmer verkar inte Laborde ha fattat riktigt poängen med resonanssträngar, han tyckte att de skapade en förvirring i ljudbilden (om jag nu med mina taskiga franskakunskaper lyckades översätta une confusion dans les sons rätt). I ett lexikon över musikinstrument från 1913 skriver Curt Sachs att en violon d'amour är en mindre variant av viola d'more med fem spelsträngar och sex resonanssträngar. Viola d'amoren hade ofta sex eller sju spelsträngar till skillnad från de instrument som är så populära inom svensk folkmusik idag och som brukar benämnas med samma namn. Sachs hävdar också att violino d'amoren inte är ett instrument i fiolfamiljen utan liksom viola d'amoren egentligen är mer släkt med gamban och att båda dessa vanligen hade gambaform och blixtformade ljudhål.

Efter detta går Eva Küllmer igenom de museiföremål som benämns violino d'amore, violon d'amour eller violetta d'amore. Det verkar finnas en uppsjö av kombinationer av spelsträngs- och resonanssträngsantal och det är svårt att definiera vad en violino d'amore egentligen är. Det vanligaste är dock att instrument som benämns med detta namn har fyra eller fem spelsträngar samt fyra eller fler resonanssträngar. De flesta av dessa instrument är byggda under 1700-talet vilket motsvarar det som verkar vara de svenska dubbelplansfiolernas guldålder. Küllmer nämner faktiskt en violino d'amore med fyra spel- och åtta resonanssträngar i en katalog över föremålen i Musikhistoriska museet i Stockholms samlingar. Däremot står inget om skruvlådan har två våningar och ingen närmare beskrivning som gör att man kan identifiera instrumentet till någon av de dubbelplansfelor som jag vet finns på Musikmuseet. Värt att forska vidare lite om det är det eller om det är något annat instrument.

Som vi ser är violino d'amore ett ganska brett begrepp och nog skulle dubbelplansfelorna passa in under denna benämning. Det är dock inte så enkelt att violino d'amore är ett instrument med violinkropp, fyra strängar samt ett antal resonanssträngar. Släktskapet mellan de svenska fiolerna med åtta resonanssträngar och europeiska violons d'amour är också något som kan undersökas närmare? Är det en lokal variant av samma instrument eller har de olika ursprung?

Smålands museum: Bulan

Förlagan till min rekonstruktion är en hals som finns på Smålands museum i Växjö och obekräftade uppgifter från en artikel av en Lars Söderström påstår att den är daterad till 1699. Återstår att säkerställa det årtalet som är häpnadsväckande tidigt, nästan i paritet med den första hardingfelan Jaastadfela som (i och för sig omdebatterat) är daterad till 1651. Jag var och tittade och fotade halsen för två år sedan och jag kallar den "Bulan" efter de nästan löjligt stora bulor som den har i pannan. Egentligen är det manen men det ser lite konstigt ut, i alla fall framifrån. Denna fiolhals finns avbildad på framsidan av Magnus Gustafssons bok Folkmusik från Småland och Öland. Som man ser är de tre kriterier som nämndes i bloggposten om musikmuseets ex. uppfyllda dvs, 4+8 strängar, skruvlåda i dubbelplan samt bulan över A-spelsträngsskruven. Lejonhuvudet är snyggt (möjligen med undantag av nämnda bulor och den något klumpiga näsan) och verkligen sirligt utsmyckat. Jag valde att göra en renare design utan alla dekorationer eftersom jag bedömde att det skulle kunna bli svårt.

Det jag kanske gillar mest med "Bulan" är det elaka utseendet som framför allt kommer från de sneda och skräckinjagande tänderna som inte verkar ha sett en tandläkare sedan 1700-talet. Detta är långt från de stiliserade perfekta amerikanska tandrader som moderna hardingfelor är utrustade med. Intressant att notera är att på bilden från boken (utkom 1983) så har lejonet en lång tunga. Den saknas på mina bilder! Vad kan ha hänt under tiden?

Daniel Fryklund

Böckerna från Statens musikbibliotek gav faktiskt förvånansvärt mycket matnyttig information. Båda böckerna nämnde de svenska fiolerna med åtta resonanssträngar och ingenstans nämns det att de skulle påträffats utanför Sverige. I Eva Küllmers bok togs ämnet upp i ett kapitel om Hardingfelor vilket knappast är förvånande. Släktskapet med hardingfelor är dock inte så uppenbart som det först verkar. Uppkomsten är ungefär samtidig men de områden där hardingfelor och dubbelplansfelor uppkom är rejält avgränsade geografiskt. Troligen är båda instrumenttyperna resultatet av ett europesikt mode med resonanssträngar på många instrument. I Sverige finns också nyckelharpor och man menar att de hade resonanssträngar lika tidigt som hardingfelorna.

Båda böckerna refererar till skrifter av Daniel Fryklund och en snabb googling visar på att han verkar ha varit en mycket spännande typ. Fryklund (1879 - 1965) var passionerad instrumentsamlare från Helsingborg som lade större delen av sitt liv på forskning och insamling av musikinstrument. Han hade enligt uppgift örnkoll på sina samlingar och har nedtecknat mycket information om alla instrument i sina samlingar och data om alla förvärv. Ja, du minns rätt från förra bloggposten, Fryklund var den som donerade F351 (alias Munken) till musikmuseet. Mer info om den fiolen bör alltså finnas att gräva fram i Fryklunds dokumentation. Den mest intressanta skriften av Fryklund verkar vara en artikel om viola d'amoren, publicerad i Svensk tidskrift för musikforskning, som båda böckerna refererar till. Fryklund verkar ha haft ett internationellt anseende och är flitigt citerad. Nämnda artikel är också den som man refererar till angående dubbelplansfelorna. Det känns som att jag bör försöka få tag i den!

Musikmuseets exemplar: Munken & Tuppen

För att få till en bra början tänkte jag försöka göra en sammanställning över de exemplar av svenska fioler med 8 resonanssträngar i en dubbelplans skruvlåda, den instrumenttyp som är huvudsyftet i denna blogg, som finns. Vi börjar med de två mest lättillgängliga instrumenten. De som finns på musikmuséets hemsida:

• "Munken"
• "Tuppen"

Intressant att notera är:

• Båda fiolerna har 4 spelsträngar och 8 resonanssträngar
• Skruvlådan har två våningar som vissa författare benämner "Skruvlåda i dubbelplan"
• Notera också skruvlådans övre kant vid A-spelsträngen, innan denna gör kanten en knix och det är som en liten bula ovanför A-skruven

Dessa egenskaper skall vi komma ihåg till senare för de kommer igen på fler exemplar... En av dessa fioler har dock ett lustigt munkhuvud istället för det vanliga lejonhuvudet. "Munken" är daterad 1770-1790 och har tillhört samlaren Daniel Fryklund i Helsingborg. Den andra kallar jag "Tuppen" eftersom den ser ut att ha en tuppkam. Det är viktigt med namn och det blir lättare när man ska referera till exemplaren. F351 & M222 funkar ju också men är inte riktigt lika klatschigt

Min fiol

Vi börjar väl med min fiol. Började bygga 2003, dvs väldigt länge sedan. Först var planen att bygga en eller ett par vanliga fioler för att sedan kanske göra något med resonanssträngar. Då fiolbygget tog mycket längre tid än väntat började jag under förra året undersöka möjligheten att rekonstruera den sydsvenska modellen med åtta resonanssträngar. Jag fick tag i en hyfsad ritning och gjorde sedan om denna med hjälp av ett foto som jag tagit på den hals som finns på Smålands museum i Växjö. Så här ser fiolen ut idag. Återstår ungefär lackering och uppställning

För övrigt har jag beställt två böcker från Statens musikbibliotek

• Mitschwingende Saiten : Musikinstrumente mit Resonanzsaiten av Eva Küllmer
• Beiträge zur Geschichte und Literatur der Viola d’amore av Werner Eginhard Köhler

Blir spännande att se om det finns någon relevant info i utländsk litteratur. Är modellen hittat även i utlandet eller är den en lokal företeelse? Om inte annat kanske jag kan få veta lite mer om fiolmodellens kusin, Viola d’amoren, förutsatt att jag fattar något av tyskan dock :-)

Startblogg

Hej
Jag heter Jon och denna blogg kommer att handla om svenska fioler med resonanssträngar. För närvarande är jag i slutfasen av en rekonstruktion av en fiol med åtta resonanssträngar av en sydsvensk typ. Förvånansvärt lite verkar vara känt om denna fiolmodell trots att det finns åtminstone ett dussintal fynd och framför allt finns det ingen bra sammanställning av den information som finns. Jag planerar att försöka mig på lite amatörforskning och eftersom det är så modernt att blogga och jag vill kolla hur bloggverktygen fungerar så presenteras resultatet här.