Förlagan till min rekonstruktion är en hals som finns på Smålands museum i Växjö och obekräftade uppgifter från en artikel av en Lars Söderström påstår att den är daterad till 1699. Återstår att säkerställa det årtalet som är häpnadsväckande tidigt, nästan i paritet med den första hardingfelan Jaastadfela som (i och för sig omdebatterat) är daterad till 1651. Jag var och tittade och fotade halsen för två år sedan och jag kallar den "Bulan" efter de nästan löjligt stora bulor som den har i pannan. Egentligen är det manen men det ser lite konstigt ut, i alla fall framifrån. Denna fiolhals finns avbildad på framsidan av Magnus Gustafssons bok Folkmusik från Småland och Öland. Som man ser är de tre kriterier som nämndes i bloggposten om musikmuseets ex. uppfyllda dvs, 4+8 strängar, skruvlåda i dubbelplan samt bulan över A-spelsträngsskruven. Lejonhuvudet är snyggt (möjligen med undantag av nämnda bulor och den något klumpiga näsan) och verkligen sirligt utsmyckat. Jag valde att göra en renare design utan alla dekorationer eftersom jag bedömde att det skulle kunna bli svårt.
Det jag kanske gillar mest med "Bulan" är det elaka utseendet som framför allt kommer från de sneda och skräckinjagande tänderna som inte verkar ha sett en tandläkare sedan 1700-talet. Detta är långt från de stiliserade perfekta amerikanska tandrader som moderna hardingfelor är utrustade med. Intressant att notera är att på bilden från boken (utkom 1983) så har lejonet en lång tunga. Den saknas på mina bilder! Vad kan ha hänt under tiden?
Förlagan till min rekonstruktion är en hals som finns på Smålands museum i Växjö och obekräftade uppgifter från en artikel av en Lars Söderström påstår att den är daterad till 1699. Återstår att säkerställa det årtalet som är häpnadsväckande tidigt, nästan i paritet med den första hardingfelan Jaastadfela som (i och för sig omdebatterat) är daterad till 1651. Jag var och tittade och fotade halsen för två år sedan och jag kallar den "Bulan" efter de nästan löjligt stora bulor som den har i pannan. Egentligen är det manen men det ser lite konstigt ut, i alla fall framifrån. Denna fiolhals finns avbildad på framsidan av Magnus Gustafssons bok Folkmusik från Småland och Öland. Som man ser är de tre kriterier som nämndes i bloggposten om musikmuseets ex. uppfyllda dvs, 4+8 strängar, skruvlåda i dubbelplan samt bulan över A-spelsträngsskruven. Lejonhuvudet är snyggt (möjligen med undantag av nämnda bulor och den något klumpiga näsan) och verkligen sirligt utsmyckat. Jag valde att göra en renare design utan alla dekorationer eftersom jag bedömde att det skulle kunna bli svårt.
Det jag kanske gillar mest med "Bulan" är det elaka utseendet som framför allt kommer från de sneda och skräckinjagande tänderna som inte verkar ha sett en tandläkare sedan 1700-talet. Detta är långt från de stiliserade perfekta amerikanska tandrader som moderna hardingfelor är utrustade med. Intressant att notera är att på bilden från boken (utkom 1983) så har lejonet en lång tunga. Den saknas på mina bilder! Vad kan ha hänt under tiden?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar