måndag 19 maj 2008

Hardingfela

En vanlig fråga som folk har ställt till mig då jag visat mitt bygge är om det är en hardingfela jag håller på med. Hardingfelan är det mest kända fiolliknande (med fiolliknande menas inte nödvändigtvis nära släkt med fiolen som vi skall se) instrumentet med resonanssträngar. Vad är då en hardingfela och vad är dess ursprung? Jo, hardingfelan är Norges nationalinstrument och som namnet antyder har den sitt ursprung i det område som kallas Hardanger. Tidpunkten för hardingfelans uppkomst brukar sättas till mitten av 1600-talet då den äldsta kända hardingfelan, Jaastadfela, är daterad till 1651. Denna datering är viktigt vilket vi ska se senare. Hardingfelan brukar delas upp i två typer, den äldre och den yngre typen. Den äldre typen är liten, högt välvd och liknar lite en träskofiol eller liknande och den hade oftast två resonanssträngar, ett djurhuvud (lejon) samt de typiska pärlemorinläggningarna. Under årens lopp kom Hardingfelan att influeras av fiolen och den fick fiolens form och kropp förutom locket som har en annorlunda välvning och framför allt annorlunda f-hål. Tittar man från sidan kan man se rakt igenom f-hålen från ena sidan till den andra. Vidare utökades resonanssträngsantalet till fyra eller ibland fem. Instrumentkroppen började dessutom att dekoreras med s.k. rosning, alltså blomliknande målningar i bläck. Andra viktiga egenskaper hos hardingfelan som skiljer den från fiolen är:

  • Sensträngarna, ibland ospunna, ibland halvspunna och ibland helspunna (med spunnen menas omspunnen med metalltråd)
  • Den höga stämningen. "A-strängen" på en hardingfela brukar klinga i h' eller ända upp till ciss'' och tillsammans med sensträngarna gör detta att hardingfelan får en säregen spröd klang
  • Plattare stall och greppbräda vilket underlättar spel på flera strängar vilket främjat både spel med bordun och förekomsten av dubbelgrepp.

Inga kommentarer: