Trägen vinner

I juni fick jag ett tips av Magnus Gustafsson att det finns en fiol med åtta understrängar på Karlshamns museum. Magnus hade kollat på denna på 80-talet. När jag ringde museet dementerade de att de hade någon sådan fiol. Magnus var aningen osäker på om fiolen verkligen fanns i Karlshamn eller om den möjligen kunde finnas i Karlskrona. De senare hittade dock inte heller någon fiol. Efter samtal med lite folk i Blekinge så fick jag det bekräftat att det verkligen funnits ett instrument i Karlshamn och nu är det hittat! Fiolen har lejonhuvud och på etiketten ska det stå Petter Jönsson - Färmanstorp, Nättraby - 1846. Nättraby är en plats i Blekinge som jag mest förknippar med en klassisk engelska (Folkwiki.se är ett annat webprojekt som jag är med och driver). Här har vi alltså ett instrument som både finns och är byggt i Blekinge. Det avviker alltså lite från byggarklustret i nordvästra Skåne och instrumentet är dessutom cirka 100 år yngre än de övriga dubbeldäckare som har kända byggdatum. Bilder ska jag få i nästa vecka och jag återkommer givetvis i ämnet.

Skruvlåda

En intressant egenhet som finns tydligt på tre av de dubbeldäckare som jag sett i verkligheten är ett avsmalnande vid skruvlådans nedre del (vid översadeln alltså). Denna är ganska extrem på framför allt "Bulan" (som finns på Smålands Museum):



Den förekommer även på "Elvis" (av Hans Severin Nyberg):

Denna bild på "Tuppen" indikerar att syftet med denna detalj är att ge plats för strängarna. Kanske var det syftet?

Men om man tittar på en nutida rekonstruktion som t.ex. den Pelle Björnlert spelar på så ser man att det inte verkar vara något problem att få plats med strängarna även utan avsmalnande skruvlådskant. Jag antar att en sådan skruvlådskant inverkar negativt på hållfastheten för skruvlådan. Om syftet var att få plats med strängarna, varför lyckades man inte lösa detta på annat sätt? Om syftet var ett annat, vilket var det? Maila gärna dina idéer!

Resonanssträngarnas ursprung

Det finns två huvudområden för musikinstrument med resonanssträngar. Det ena är Europa och det andra är norra Indien. Detta gör att det finns fyra olika hypoteser för var resonanssträngarna ska ha haft sitt ursprung:

• Resonanssträngarna är en europeisk uppfinning
• Resonanssträngarna är en indisk uppfinning
• Resonanssträngarna kommer från ett område mellan Europa och Indien och har därifrån spridit sig till de tidigare nämnda områdena
• Resonanssträngar har uppstått parallellt i båda områdena

Den mest spridda teorin är att resonanssträngarna kom från Indien till Europa via sjöfarare. Eftersom resonanssträngarna först är kända i Europa från 1600-talet så sammanfaller detta ganska bra med tiden då den europeiska ostindienhandeln tog fart. Engelsmännen var väl mest lyckosamma i handeln, eller åtminstone i att kolonisera Indien, och resonanssträngar finns omnämnt i England väldigt tidigt. Bland annat beskriver Michael Praetorius i sin bok Syntagma musicum II från 1619 ett instrument som kallas viola bastarda som skall ha funnits i England. I Centraleuropa omnämns resonanssträngar inte förrän i slutet av 1600-talet men däremot verkar de blivit mer populära i Tyskland, Böhmen och Ungern än i England. En författare vid namn Francois-Joseph Fétis hävdar att viola d'amoren fanns i Konstantinopel innan den fanns i Centraleuropa och tycker snarare att det verkar som om resonanssträngarna kommit via Mellanöstern.

När de gäller de indiska instrumenten med resonanssträngar är situationen mer oklar. Sitaren är väl det mest kända instrumentet men det förseddes troligen inte med resonanssträngar förrän under 1800-talet. Sarangin var då tidigare och de första skrifliga källorna härstammar också från 1600-talet. Det är alltså ungefär samtidigt med de första källorna som omnämner resonanssträngar i Europa. Indien stod under denna tid under stark påverkan från Persien och många indiska instrument har persiskt eller arabiskt ursprung. Även här finns det alltså belägg för Fétis hypotes om att resonanssträngarna kom till Europa via främre orienten. Viola d'amorens flamformade ljudhål skulle också kunna vara ett belägg för detta eftersom flamman är en symbol för Islam.

Englisch Violet

En intressant variant av viola d'amore är den s.k. engelska Violeten. Namnet antyder att instrumentet skulle vara från England men det är faktiskt inte helt säkert. Det har ofta framförts argument om att resonanssträngarna skall ha kommit till Europa från Indien via engelska sjöfarare och att Violeten kallas engelsk av denna anledning. Engelsk/Ängelsk eller Englisch på tyska skulle dock även kunna syfta på den änglaliknande klangen som resonanssträngarna ger. Ett argument som stödjer den sistnämnda teorin är att instrumentnamnet Engelsk Violet inte förekommer i varken Frankrike eller England utan verkar vara en tysk företeelse. Englisch Violet är hur som helst en beteckning som ofta används på de största exemplaren av viola d'amore. Strängarna är sju och antalet resonanssträngar kan vara upp till sexton. Enligt en annan definition är att kravet för att ett instrument skall kallas Englisch Violet är att antalet resonanssträngar skall vara dubbelt så många som antalet spelsträngar. Med den definitionen skulle alltså de svenska fiolerna med fyra spelsträngar och åtta resonanssträngar benämnas Engelsk Violet. Det verkar lite märkligt tycker jag och håller nog på den första definitionen. Kroppen har oftast en speciell form, mer komplex än hos övriga stråkinstrument. Musikmuséet i Stockholm har ett exemplar som enligt Tobias Norlind har signaturen Jacob Hauch Hof- Lauten- und Geigenmacher in Mannheim Anno 1725. Jag såg instrumentet när jag var där i våras men tyvärr har mina fotografier på det gått förlorade och detta instrument finns inte avbildad på muséets hemsida. Här till vänster är dock en nutida rekonstruktion. Ganska fräckt, eller hur? Undrar när man börjar se folk komma med sådana här på svenska spelmansstämmor?

Namnfrågan

I följande inlägg eftersökte jag ett bra namn på de svenska fiolerna med åtta resonanssträngar och under sommaren har en undersökning gjorts här på denna blogg. Det mest vedertagna namnet på fioler med resonanssträngar, violino d'amore, vann en förkrossande seger med 8 av 13 röster. Inget annat förslag fick mer än en röst. Jag kommer nog även fortsättningsvis att använda uttrycken Dubbelplansfiol, Dubbeldäckare eller Åttaundersträngad fiol för att benämna dessa fioler på denna blogg för att undvika missförstånd, övriga förslag var undermåliga alternativt i skämtsammaste laget.

Viola d'amore i Sverige idag

Inom den svenska folkmusikrörelsen är det idag relativt populärt med viola d'amore. Ett av de tidigaste instrumenten i den nuvarande trenden byggdes av Allan Nilsson på uppdrag av Anders Rosén 1978. Det instrumentet hade fem spelsträngar (C' G' D' A' E''), istället för 6 eller 7 som var vanligast förr, och den normen är nästan allenarådande idag. Skälet till att man har fem spelsträngar antar jag är för att det är mest praktiskt. Instrumentet blir då en kombination av en fiol och en altfiol kryddat med några resonanssträngar. Resonanssträngarna brukar vara fyra eller möjligen fem till antalet vilket är färre än under instrumentets glansdagar. De instrument man ser på stämmor och festivaler idag skiljer sig även på några andra punkter från 1700-talets viola d'amore. Nuförtiden utgår man vanligen från en altfiolkropp och instrumenten har därför inte gambaform eller platt botten. Ljudhålen brukar vara f-formade och jag har aldrig sett några blixt- eller ormformade ljudhål och heller aldrig några rosetter. De flesta viola d'amore idag har snäckor men det förekommer djurhuvuden såsom drakar och lejon. Framför allt är det ganska vanligt med hardingfeleliknande halsar. Att man väljer altfiolkroppar antar jag är för att det finns många färdiga ritningar på sådana och att det är mer besvärligt att bygga en annan form och även att det är svårare att skära annorlunda ljudhål om man är van att göra f-hål. Frågan är hur många nybyggda svenska viola d'amore som avviker från detta mönster? Är det någon som känner till något?

viola d'amore

Viola d'amore är ett instrument som jag nämnt ett stort antal gånger på denna blogg. Däremot har jag inte skrivit någon längre text om vad det egentligen är för ett instrument. Enligt Daniel Fryklund är en viola d'amore en alt-viola da braccio med 5-7 spelsträngar och vanligen lika många resonanssträngar. Instrumentet är en mellanform mellan gambor och violinfamiljens instrument och dessutom då försedd med resonanssträngar. Egenskaper som finns med från gamborna är:

• platt botten
• gambaform
• blixt- eller ormformade ljudhål och ibland även ett runt ornamenterat hål med en snidad rosett
• människohuvud istället för snäcka

Det som framför allt skiljer viola d'amoren från gamborna är att det förstnämnda instrumentet hålls under hakan medan de senare hålls i knät. Dessutom är gambor alltid försedda med band medan viola d'amoren saknar sådana. Jag har i och för sig för mig att jag sett uppgifter om viola d'amore med band men jag är lite osäker och jag ber att få återkomma i den frågan. De äldsta exemplaren av viola d'amore kommer från sent 1600-tal men instrumentet nådde sin största populäritet under 1700-talet. Det finns en hel del klassisk musik komponerad för Viola d'amore bland annat av så välkända kompositörer som Bach, Telemann, Vivaldi och Leopold Mozart (alltså Wolfgang Amadeus far). Instrumentet stämdes efter den tonart som styckena var skrivna i, s.k. scordatura. Det var dock inte bara i finrummen som instrumentet användes. Fryklund skriver t.ex. Viola d'amore spelades flitigt under 1700-talet - även av amatörer och damer :-) men populäriteten sjönk under slutet av 1700-talet. En kort renässans uppstod på 1800-talet och under vår tid. Även i klassiska sammanhang finns det entusiaster som tagit upp viola d'amoren och scordaturaspelet, något som annars inte alls förekommer inom konstmusiken hos t.ex. fioler.

Lackering

Fler lager har lagts på, här kommer en bildkavalkad:

obehandlad

gelatinbehandlat

lackerad med tre lager transparent grundlack

+ ett lager guldgul lack vilket är det senaste lagret

Mer om hardingfelan

Jag har nu plöjt igenom Og fela ho lét av Arne Björndal, en bok som bara handlar om hardingfelor. Svenska resonanssträngade fioler nämns inte alls men boken är intressant ändå. Hardingfelan är så klart ett fascinerande instrument och dess historia kan berätta mycket om parallella instrument i Sverige och resten av Europa. Som jag tagit upp tidigare är Jaastadfelan en nyckel till hardingfelans historia och de flesta som forskat i ämnet har lagt mycket kraft på den gåtfulla fela som har etiketten Ole Jonsen Jaastad, 1651. Björndals uppfattning i boken är att hardingfelan måste vara en del av en europeisk trend men han vill för den delen inte underkänna Jaastadsfelans datering. Han hävdar att hela etiketten, såväl namn som årtal, är skriven vid samma tillfälle och att det är samma lim som använts till att limma ihop botten och sargen som det lim som etiketten limmats med. Björndal var en av två personer som öppnade Jaastadfelan på 30-talet men jag har svårt att bedöma trovärdigheten i hans limanalyser då det inte framgår hur denna gått till.

Under senare år har en annan norrman, Björn Aksdal, lett ett projekt som syftar till att kasta med ljus över hardingfelans historia. Man har kallat samman ett team med ett antal byggare, antropologer, dendrokronologer, folkmusikbyråkrater etc. för att utröna hur det egentligen ligger till med det norska nationalinstrumentets tidigaste historia. Man har och har haft för avsikt att kombinera både humanistiska och naturvetenskapliga metoder för att avgöra huruvida hardingfelan är en efterkommande släkting till viola d'amoren eller om det är en norsk uppfinning som föregår övriga europeiska instrument med resonanssträngar. Projektet avser att titta närmare på så många gamla hardingfelor som möjligt och man är särskilt intresserad av Trond Isaksen Flateboes och Isak Nielsen Botnen felor samt förstås Jaastadfelan. Det kanske mest intressanta i detta projekt är de C14 och dendrokronologiska dateringsförsök som gjorts. När det gäller Jaastadfela har det inneburit problem för trovärdigheten för testerna att man inte velat ta så stora träbitar för analyserna som egentligen är brukligt. Däremot pekar analyser med denna metod på att ett feleskrin från Voss mycket väl kan vara så gammalt som den inskription med årtalet 1512 antyder. Det intressanta med feleskrinet är att den tidiga hardingfeletypen som Jaastadfelan tillhör passar perfekt i lådan.

Jag ska försöka få tag i några av källor i ämnet som endast finns i pappersform och lovar att återkomma. Björn Aksdal har enligt en uppgift en stor bok om hardingfelor på gång men denna verkar vara försenad.

Bloggandet är igång igen

Nu är min semester slut vilket innebär en återgång till gamla rutiner. Det kommer innebära att de senaste två veckornas bloggpaus är över. Ska försöka få till ett inlägg redan ikväll.