Bloggpaus och Bingsjöstämman

Nu blir det en veckas bloggpaus eftersom jag tänkte bege mig till Bingsjöstämman. Vi får se om jag träffar några intressanta människor som har någon relevant information att komma med gällande resonanssträngade fioler. Man vet aldrig vem man stöter ihop med i buskarna.

Johan Georg Moethe

En annan fiolbyggare som måste omnämnas är Johan Georg Moethe, grundaren till fiolbyggarsläkten Mohte i Ängelholm. Enligt Fryklund skall det finnas en fyrsträngad fiol av Mohte med åtta piggar för resonanssträngar vid stränghållarknappen vilket tyder på att fiolen är en ombyggd dubbelplansfiol. Eftersom andelen barockfioler som fick sina halsar utbytta mot längre moderna fiolhalsar då idealen förändrades är nästan 100 % kan man tänka sig att samma förhållanden gällde rörande resonanssträngade fioler. Om det var vanligt bör det alltså finnas ett stort antal fioler som har tecken på att ha haft resonanssträngar om man tittar vid stränghållarknappen. Alla kompletta dubbelplansfioler som jag sett har haft aliquotsträngarna (!) fästa i piggar vid stränghållarknappen. Eftersom det finns få namngivna dubbelplansfioler skulle det vara ytterst intressant att få fler uppgifter om var, när och av vem sådana fioler var byggda. Tips på sådana fioler är alltså mycket intressanta för mig så håll utkik vid stränghållarknappen och hör av dig!
Släkten Mohte har ett lite oklart ursprung. De skulle kunna härstamma från Tyskland eller möjligen från Frankrike. Ett problem är att de stavar sitt namn på massor av olika sätt. För övrigt verkar det som om man förr inte var lika kinkig med stavning över huvud taget. Moethe kunde också stavas Mohte, Måtte eller Mothe och de olika stavningarna indikerar antingen tysk eller fransk härkomst. Bengt Nilsson hävdar att Johannes Georg Mothe föddes i Dresden 1695 (ev 1690) medan Anne Nilsson är mer osäker om han är invandrare eller inte. Han tycks ha kommit till Ängelholm 1723 då han ansökte om att få bosätta sig där. Mohte sägs ha lärt sig fiolbyggarkonsten i rysk fångenskap vilket han satt i under 14 år. När det gäller professionella fiolbyggare i Sverige under 1700-talet så finns det två centra, dels Stockholm där en stor majoritet finns och dels i Skåne och släkten Moehte är en av de starkaste representanterna i den senare kategorin. Att kartlägga vilka som byggt dubbelplansfiolerna är mycket viktigt för att förstå i vilka sammanhang de kan ha använts. Om alla skulle vara byggda av professionella fiolmakare antyder det att instrumenten främst använts i högreståndsssammanhang medan förekomsten av amatörbyggare indikerar en folkligare förankring. Johan Georg Mohte var ett proffs medan det är lite mer oklart gällande Hans Severin Nyberg eftersom det finns så lite uppgifter om den senare. Mohte inspirerades av Jochim Tielke i Hamburg och flera av Mohtes instrument, typ gambor, liknade Tielkes med samma typ av inläggningar i kanten. Detta är intressant eftersom det finns dubbelplansfioler med samma typ av intarsia. Det är väldigt synd att halsen på den förmodade dubbelplansfiol som Mohte byggt inte sitter kvar på instrumentet. Om man tittar på följande av Mohtes gambor ser man dock likheten med "Bulan". Kan Mohte ha byggt "Bulan"? Eller kan det rent av vara "Bulan" som suttit på Mohtes fiol med piggar vid stränghållarknappen? Det är svårt att säga utan att ha sett Mohtes fiol men om det skulle vara så kan inte Gunnar-Olof Hyltén Cavallius datering till 1699 vara korrekt eftersom Mohte levde 1690 (eller 1695)-1765.

"Bulan" - bilder

Nu har jag fått tillstånd att publicera bilder på den fiolhals som finns på Smålands Museum i Växjö. Det är inte helt lätt att fotografera detaljbilder för en amatör. Ljussättningen är viktigt och det uppstår lätt fula skuggor. Skärpan är också svårt. Man kanske skulle photoshoppa de bilder jag tagit, dels de på "Bulan" och dels de jag tog på Musikmuseet. Just nu får ni dock nöja er med obehandlade bilder:

Kärleksfiol - del 3

Har spanat en del efter en LP-spelare ett tag för att kunna lyssna på mitt senaste skivköp. LP-spelare är ju inte så vanliga nuförtiden och det har gått lite trögt. Många har apparater men drivremmen verkar ofta torka ut. Min farbror berättade att han äger en LP-spelare med USB-utgång! Tyvärr bor han i Skåne så det är lite långt bort men kan vara bra att veta om jag behöver digitalisera i framtiden. Intressant pryl, det känns som man ska ha en hel del plattor för att det ska vara lönt att köpa en dylik apparat. Igår lyckades jag i alla fall hitta en kompis med en gammal hederlig spelare och jag kunde konvertera musiken till digitalt format.

Kul att höra skivan som är bra när man väl vant sig vid reverben som resonanssträngarna i kombination med att inspelningen är gjord i Yttermalungs kapell leder till. Pelle spelar en hel del hits som jag mest hört honom och vapendragarna Bengt Löfberg, Erik Pekkari och Johan Hedin spela live och det var kul att höra dem på skiva. Några av spåren finns på andra Smålands- och Östgötaplattor typ Andreas Dahlgrens variant av Rullpolskan som Anders Svensson spelade in på "Bara för ros skull" och en marsch efter Bernard Ljunggren som även finns på "Musikanter, Polskor och Andanter". Dessutom spelar Pelle en lite annan tolkning av Sågskäras gamla hit Östgötasverpen. Jag övade frenetiskt på denna låt varje dag, till min granne och klasskamrat Pias förtret, det år vi gick Jonnykursen på Malungs folkhögskola. Anders har jag inte hört så mycket, framför allt har jag nog inte hört honom spela annat än Västerdalsmusik. Här spelar han spelmansbokslåtar från Småland, Östergötland samt Närke och spelstilen är annorlunda jämfört med Pelles. Jag tycker att det påminner lite om Anselm Hellströms luftiga spelstil. Anders kör med många märkliga omstämningar framför allt på sista låten som går i F-dur och fiolen är stämd C'-F'-A''-E''!

Hans Severin Nyberg

Jag känner till två böcker som behandlar svenska fiolbyggare genom tiderna och i båda finns Hans Severin Nyberg i Örkelljunga omnämnd. Fioler av Anne Nilsson är en bok från tidigt åttiotal som tar upp fiolens historia, konstruktion, musik samt ett antal svenska fiolbyggare, såväl nu levande som de som verkat under tidigare århundraden. Det finns två korta passager i boken om svenska fioler med resonanssträngar omnämnt men Nilsson verkar inte ha haft så mycket intresse att hon forskat vidare om dessa. Ett av de stycken som nämner åttaundersträngade fioler handlar om Hans Severin Nyberg. Där står det "Hans Severin Nyberg från Örkelljunga, verksam på 1760-talet. Nyberg har byggt en fiol med 8 resonanssträngar och den förvaras på Musikmuseet i Stockholm".

I Bengt Nilssons Svensk fiolbyggarkonst från 1985 står det inte heller särskilt mycket om Nyberg, "Privilegium på 1760-talet. Tillverkade fioler med resonanssträngar. Kan liknas vid en primitiv variant av Hardanger-fiol". Vad menar Nilsson med detta? Möjligen kan jag hålla med om att Hans Severin Nybergs "Elvis" är något primitivt byggd och ingen italiensk mästarfiol och ett mindre fulländat hantverk än moderna hardingfelor byggda av de främsta norska byggarna. Däremot tycker jag inte att det går att säga att dubbelplansfiolerna är ett primitivare instrument än hardingfelan överlag, ännu mindre om man jämför med samtida hardingfelor. De har om något en primitiv kropp och nog måste man anse det mer avancerat med 12 strängar i en skruvlåda med två våningar än en skruvlåda med sex strängar i ett plan? Den nutida hardingfelan har i och för sig avancerad rosning och pärlemorsinläggningar men åtminstone det sistnämnda fanns även på vissa åttaundersträngade fioler.

Utskjutbar greppbräda

En rolig detalj på ett antal av fiolerna med åtta resonanssträngar är att greppbrädan inte är limmad i halsen utan att den istället går att skjuta in i ett spår i halsen. Spåret är kilformat och om man trycker in greppbrädan så sitter den ganska hårt. Denna egenskap finns på "Bulan" och "Hjelmen" (den fiol som Anders Rosén lånade av Hjelms violinateljé för inspelningen av Kärleksfiol). Dessutom finns den på ett antal rekonstruerade instrument såsom Pelle Björnlerts och givetvis på den jag håller på med. Däremot fanns det inte på något av de instrument som finns på Musikmuseet vilket förvånade mig lite när jag var där. Möjligen skulle "Munken" kunna ha haft denna funktionalitet men spåret som finns i halsen och där resonanssträngarna går har lite för raka väggar för att en sådan greppbräda skulle kunna sitta fast. Poängen med utskjutbar greppbräda är väl att det skall vara lättare att komma åt att byta resonanssträngar. Ska bli intressant att se hur smart detta visar sig vara. En annan poäng är att man kan ha flera greppbrädor. Man kanske skulle göra sig en gå-bort-greppbräda för festligare tillfällen. Det var lite svårt att ta ett foto som illustrerar den utskjutbara greppbrädan på ett pedagogiskt sätt men här är ett försök.

Kärt barn har inget namn?

Rätt snabbt när man börjar intressera sig för svenska fioler med resonanssträngar och i synnerhet modellen med åtta resonanssträngar och skruvlåda med två våningar inser man bristen på ett bra och relevant namn på instrumentet/instrumenten. Vad tusan ska det kallas? När man börjar skriva om det hela blir namnbristen än mer tydlig.

• I konvoluten till Pelle Björnlerts skivor benämner han det violino d'amore vilket säkert är ett korrekt namn. Även Daniel Fryklund använder detta begrepp vilket är ett bra argument för att fortsätta med det. Varför uppfinna hjulet igen? Namnet är dock kanske inte helt uteslutande för modellen med åtta resonanssträngar och skruvlåda i dubbelplan. Violino d'amore skulle väl kunna användas för alla fioler/violiner med resonanssträngar. Fryklund menar t.ex. att hardingfelan är en typ av violino d'amore och jag är långt ifrån säker på att norrmännen tycker att det är en bra klassificering. Dessutom vet jag inte om jag tycker att det är ett tillräckligt unikt namn, som vi såg här så kan en violino d'amore ha mer än fyra spelsträngar (det skulle dock kunna tänkas att de som satt etiketter på museiinstrument gjort fel och att de instrument som haft mer än fyra strängar borde benämnts viola d'amore) och stor variation i antalet resonanssträngar.
• En variant är kärleksfiol som var namnet på Anders Roséns & Pelle Björnlerts gamla LP från 1986 och argumentationen för detta översatta uttryck bör ju vara lika som för föregående förslag

Vad kan man tänka sig om man vill ha något mer specifikt? I Lars Söderströms artikel används Skåne-/Smålandsmodellen och även om majoriteten av fiolerna med åtta resonanssträngar är byggda eller hittade i södra Sverige så låter detta inte som ett instrumentnamn. Här är kommer istället åtta andra seriösa och oseriösa förslag:

• Låtfiol - Är ett namn som använts på svenska fioler med resonanssträngar men framför allt kommit att beteckna Kåre Leonard Knudsens fioler med två resonanssträngar. Detta gör namnet uteslutet här tycker jag.
• Dubbelplansfela/-fiol - Ett uttryck jag använt några gånger på denna blogg. Inte så dumt eftersom det är den enda kända modellen med två våningar på skruvlådan. En liknande variant är ...
• Dubbeldäckare - Detta namn läste jag först i en kommentar som Per Hardestam skrivit på denna blogg. Namnet syftar också på de två våningarna på skruvlådan och jag tycker att det ligger bra i munnen. Det kanske inte är ett formellt namn utan snarare en lite informell benämning. Jag gillar det dock skarpt.
• Smålandsfela, Skånefela eller Götalandsfela - Parafraser på Hardingfela som anknyter till modellens ursprungsområden. Jag tycker dock att alla sådana namn låter ganska rejält fåniga. Dessutom råder fortfarande många frågetecken om ursprunget till denna fiolmodell. Innan det är klarlagt verkar det ju dumt att försöka sätta ett sådant namn.
• Åttaundersträngad fiol - Är ett ganska bra namn som Magnus Gustafsson använt. En nackdel är väl att det är lite av en tungvrickare.
• Tolvsträngad fiol - Ganska roligt tycker jag eftersom tolvsträngade gitarrer är ganska poppis i folkmusiksammanhang. "Öh, ta fram din tolvsträngade så lirar vi en låt" kan då bli ett uttryck med flera betydelser.
• DP-12:a - Svenska produkter brukar allt som oftast ha modellbeteckningar snarare än namn. Titta bara på bilar. Volvo och Saab heter nu S40, 240, V70, 9000 CSE, 9-5 medan utländska bilar heter Seat Ibiza, Fiat Punto, Volkswagen Polo, Toyota Yaris etc. Vårt senaste stridsflygplan kallas allmänt för Jas (jakt-attack-spaning) trots att det har namnet Gripen som borde ha potential att vara ett folkligare namn. Kanske gillar svensken torra ingenjörsmässiga beteckningar? Då är DP-12 ett bra namn. DP för dubbelplan och 12 för antalet strängar. Då kan man skilja den från en EP-4:a (de flesta hardingfelor) och EP-2:or (Kåre Leonard Knudsens låtfioler) :-)
• DP4-8 - En variant på föregående där antalet spelsträngar respektive antalet resonanssträngar redovisas. Då kan man skilja på en viola d'amore med fem spelsträngar och fyra resonanssträngar (EP5-4) och en hardingfela med 4 spelsträngar och fem resonanssträngar (EP4-5)

Vad tycker du, vilket namn är bäst? Har du kanske fler förslag?

"Bulan" igen

Magnus Gustafsson har skickat en avskrift av den lapp som Gunnar Olof Hyltén Cavallius antecknat rörande fiolhalsen på Smålands Museum. Den lyder enligt följande:

Wiolhals å folkfela. // Alle gamble wärendska fele-lekar, eller melodier för fela, äro satta för en gammaldags stämning, afvikande från den nu brukliga fiolens. // A: 1699. Tillhörig grefvinnan Sophie Louise Mörner å Oby och skänkt till änkefru Kask.GH-C.

Var dateringen 1699 kommer ifrån framgår inte. En snabb googling på Sophie Louse Mörner ger att hon födde en son 1794 och följdaktligen borde vara född på 1770- eller möjligen 1760-talet. Oby är ett säteri i Alvesta kommun, och säteriet ligger väldigt nära Lästad och Blädinge. Det finns också en bok med titeln den gamla Oby-släktkretsen och dess minnen och Sophie Louise Mörner är ett sökbegrepp. Boken kan möjligen vara ett långskott men kan kanske vara värd en snabbtitt. Hyltén Cavallius iakttagelse om fiolstämningar är kanske aningen överdriven. Låt gå att det finns många låtar i spelmansböckerna som noterats omstämt men ALLA lär det ju inte vara.

För övrigt har jag placerat denna blogg i Uppsala på bloggkartan.se eftersom jag numera är Uppsalabo.

"Elvis"

Var på besök i Musikmuseets arkiv igår. Ett fantastiskt ställe och en riktig guldgruva som man säkerligen skulle kunna spendera veckor i. Fick för första gången se en åttaundersträngad fiol byggd av Hans Severin Nyberg uti Örkelljunga 1760. Denna fiol tillhör formellt Nordiska museet men den tas om hand av Musikmuseet. Dessutom fick jag se de fioler som jag kallar "Munken" och "Tuppen" som jag skrev om här. Hans Severin Nyberg var en fiolmakare i Örkelljunga som finns omnämnd i en del litteratur om svenska fiolbyggare. Nu har jag tyvärr glömt detaljerna av honom men jag har för mig att han försörjde sig helt på instrumentbygge och hans resonanssträngade fiol var väl helt ok hantverksmässigt. Till de italienska mästarnas fioler är det väl en bra bit men kvalitén var bättre än på "Tuppens" kropp. Hans Severin Nybergs fiol har inte ett lejonhuvud utan ett människohuvud men det ser ut som den har en lejonman. Denna är svartmålad vilket gör att människohuvudet påminner om Elvis frisyr. Själva kroppen är helt klart mindre än på en modern fiol och instrumentet var ganska lätt vilket tyder på tunna plattor. Skruvlådan är också väldigt smal och det finns inte mycket plats när man ska byta strängar. Här kommer några bilder och jag återkommer så klart med mer information när jag hunnit bearbeta det jag fick fram vid besöket.

Ännu mer om "Bulan"

Enligt Magnus Gustafsson på Smålands musikarkiv har det funnits en anteckning som Gunnar Olof Hyltén Cavallius gjort om fiolhalsen på Smålands museum. På denna handskrivna lapp har det stått någonting i stil med "Blädinge ... möjligen daterad 1699". Blädinge ligger strax utanför Alvesta och är i folkmusiksammanhang kanske mest känd för en polka, Blädingepolkan. Lappen vore så klart mycket intressant att få tag i även om man givetvis måste betrakta dateringen och ortsangivelserna med stor försiktighet. Det är ju svårt att värdera korrektheten i Hyltén Cavallius uppgifter. Magnus berättade också att han har för sig att det fanns någon koppling mellan Helena Kask i Alandsborg och den del av ätten Stephens som bodde på Lästad, vilket ligger nära Blädinge. Ätten Stephens är känd i dessa delar av Småland, kanske framför allt den skandalomsusade Florence Stephens på Huseby. Ursprungsfrågan gällande "Bulan" tål alltså att forska mer i. Varifrån kom den egentligen och hur gammal är den? 1699 är ju uppseendeväckande tidigt.

Kärleksfiol - del 2

Anders Rosén 1986

Nu har jag gått igenom häftet som följde med Kärleksfiol och eftersom jag läst artiklar med häftet som källa så var det inte så mycket ny information för mig. Det som var nytt var omnämnandet av instrument med resonanssträngar av den tyske författaren Michael Praetorius 1618. Detta innebär att även om Jaastadfelan skulle vara korrekt tidsbestämd så finns evidens för instrument med resonanssträngar i Europa redan innan 1651. Anders Rosén nämner att de första exemplaren dateras till 1724 och 1736. Jag känner till ett exemplar av Johan Georg Mothe som är daterat 1736. Denna fiol har förvisso en vanlig hals men den har åtta stycken piggar vid stränghållarknappen och mycket talar för att fiolen haft en tolvsträngad hals som senare blivit utbytt. Däremot känner jag inte till något exemplar som är daterat 1724. Det kan alltså handla om ett instrument som jag inte tidigare stött på. Får forska i ämnet och återkomma om detta.

Mer om "Bulan"

Jag hörde av mig till Smålands musem för att kolla om det fanns någon mer information om "Bulan". Dateringen till 1699 som fanns i Lars Söderströms artikel visste de ingenting om utan den enda information som fanns i huvudkatalogen var följande:

"fiolhals hundra år gammal ". Gåva av Helena Kask, Alandsborg 1867.

Alandsborg ligger i närheten av Unnaryd i västra Småland. Intressant att notera är att det är ganska nära till Örkelljunga och Ängelholm. På dessa orter har jag tämligen säkra uppgifter på att det ska ha byggts intstrument av samma typ av Hans Severin Nyberg respektive Johan Georg Moethe (även stavat Mohte).

Kåre Leonard Knudsen

Kåre Leonard Knudsen, Magnus Bäckström & Kalle Almlöf (foto Simon Simonsson)

Kåre Leonard Knudsen hette en pensionerad norsk sjöman från Arendal som under 70-talet började konstruera fioler med resonanssträngar åt stjärnor och entusiaster i den svenska folkmusikvågen. Kåre blev kanske mest känd för en variant med två resonanssträngar baserat på idéer från Anders Rosén och som han, Magnus Gustafsson, Toste Länne m.fl. trakterar ännu idag. Anders Rosén hade studerat en del gamla instrument, bland annat ett exemplar från Hälsingland med en resonanssträng. Anders tyckte dock att det vore roligare med två resonanssträngar och att detta skulle passa svensk folkmusik ganska väl. Hardingfelans fyra eller fem resonanssträngar är alltid stämda i dur (med en durters, vanligen fiss) och detta passar inte så bra för svensk folkmusik som byter mellan moll och dur. Instrumentet lanserades på skivan Forsens låt och eftersom Kåres adress var bifogad i konvolutet blev han nerringd av beställare. Allt som allt byggdes ungefär 50 fioler av denna modell. Kåre byggde också ett antal fioler med åtta resonanssträngar. Jag känner till tre stycken och misstänker att det är alla.

• Pelle Björnlert har en och den spelar han på ganska flitigt. Det finns spår inspelade med instrumentet på tre Gigaproduktioner, Mikaelidansen, Fors och Musikanter, polskor och Andanter och bilder i konvolutet på de två sistnämnda. Den av Kåre byggda halsen är nu utbytt mot en som gjorts av Bengt-Göran Lundahl.
• Anders Törnkvist i Norrköping har en. Helt byggd av Kåre och i intakt skick. Används också flitigt.
• Magnus Gustafsson lät Kåre bygga en hals till en tjeckisk fiol. Magnus spelar dock inte så ofta på den. Jag såg den i Växjö för två år sedan och då var den inte riktigt uppställd. Magnus använde den på inspelningen av första Höök-skivan, och då hade han strängat upp med riktiga råsenor, men sedan dess har den mestadels legat i träda.

Strängar

Vid mitt besök hos Anders Rosén upptäckte jag att han har väldig koll på strängmarknaden och propagerar för autentiska strängar. Ospunnen sena skall det vara på tidstypiska instrument från 1700-talet! Problemet med många strängtillverkares sensträngar är att de är för veka, enligt Anders, och hardingsträngar tycker han är på tok för tunna vilket gör att man behöver ta till en onödigt mesig spelstil. Anders rekommendation var följande tjocklekar: E- 0,61 mm, A - 0,85 mm, D - 1,09 -1,12 mm och G - 1,55 mm. Bernd Kürschner är en tysk strängtillverkare som gör strängar med dimensioner efter beställning. Det skulle definitivt vara kul att prova sådana strängar men frågan är hur det går. Jag är ju van vid stålsträngar eller möjligen syntetsträngar. Det blir nog ganska stor omställning.

Kärleksfiol

Köpte mitt livs första LP i lördags. Den första platta jag köpte var av någon outgrundlig anledning Phil Collins Another day in paradise men det var en singel och sålunda ej en LP. Detta var 1989, tre år efter att Kärleksfiol med Anders Rosén och Pelle Björnlert släpptes. Pelle och Anders hade träffats första gången redan 1972. Anders var en riktig trendsättare under sjuttiotalet och då han 1974 lät norrmannen Kåre Leonard Knudsen bygga en fiol med två understrängar åt sig blev Pelle mycket fascinerad. Två år senare beställde Pelle också en fiol av Kåre, denna gång med åtta resonanssträngar, efter förlagor från bland annat de instrument som fanns på Musikmuseet. 1986 blev det en skiva av det hela och Pelle spelar på sida A medan Anders spelar på sida B. Anders har för inspelningen lånat ett autentiskt instrument med åtta resonanssträngar från Hjelms violinateljé i Stockholm. Repertoaren är sydsvensk för båda spelmännen, inte så underligt beträffande Pelle, men Anders var ju främst känd som västerdalsspelman och tillsammans med Kalle Almlöf den som lanserat musiken från västra Dalarna i kontrast till den allenarådande Siljansparadigmen på skivan Västerdalton (har inget att göra med bröderna Dalton). Tyvärr har jag ingen LP-spelare så jag kan inte lyssna nu. Ska dock försöka få fatt i en och då kanske det kommer en recension. Med skivan följde ett texthäfte med den information som Anders lyckats gräva fram om de tolvsträngade fiolerna. Häftet var tänkt att resultera i en längre artikel och för att samla in data till denna skickades ett frågeformulär med skivan. Jag var mer intresserad av texthäftet än själva skivan och jag ska gå igenom det noga och jämföra med mina övriga källor. Det var också väldigt intressant att besöka Anders Rosén i Yttermalung och vi pratade länge om de gamla instrumenten och jag fick se delar av Anders digra samling av fioler och stråkar. De senare var både av barock- och så kallad transitiontyp, alltså mellanformer mellan barockvarianter och gamla stråkar. Jag borde nog skaffa mig en tidstypisk stråke när fiolen är klar.