Mer om barockstråkarna

Jag kan ju nämna lite om hur barockstråkstesterna går. Svaret är att det går fint. Har nästan bestämt mig för en stråke som ser ungefär ut som bilden nedan. Den har dock en lite annan frosch. Den är gjord i ebenholz och inte som här i snakewood.

Intressant är att av de fyra stråkar jag fick för utprovningen så kan de delas in i två par där stråkarna i varje par ser mycket lika ut. När jag provspelat stråkarna var det dock väldigt stora skillnader även på de stråkar som till synes är lika. Två av stråkarna, en ur varje par, gillar jag mycket bättre än de andra två. Den som jag fastnat för är väldigt lätt i spetsen och en typisk barockstråke, den andra som jag också gillar är lite av en blandning av den första och en vanlig stråke. Övriga två tycker jag var alldeles för veka i stången och de blev väldigt studsiga.

Nyhetstorka

Om ni undrar varför det varit så få inlägg senaste veckan beror det helt enkelt på att det råder lite nyhetstorka just nu. Jag har inte fått fram så mycket ny information på senaste tiden men jag har några saker på gång:

• Jag har haft kontakt med ett museum i Göteborg där förlagan till Pelle Björnlerts dubbeldäckare skall finnas. Hoppas få svar från dem snart.
• Tänkte försöka gräva fram lite mer information om Petter Jönsson i Färmantorp. Hoppas att kunna hitta något via någon lokalhistoriskt intresserad i Nättrabytrakten.
• I förra inlägget nämnde jag Edvin Karlsson och det har inkommit några frågor om vem han var. Edvin var en småländsk spelman som spelade på en dubbeldäckare och han intervjuades och spelades in på 70-talet. Detta är så klart väldigt spännande och jag återkommer när jag vet mer.

Fynd- och utbredningskarta

Jag har börjat att sätta ihop en karta över de fynd som finns av svenska fioler med resonanssträngar. Jag har börjat med de dubbeldäckare som jag skrivit om. Tanken är att bygga på denna i takt med att jag får nys om nya resonanssträngade fioler. Det är dock inte helt lätt att skapa en karta som både är överskådlig men ändå innehåller så mycket information som möjligt. Jag har valt ett antal symboler och sedan representerar varje färg en fiol. På detta sätt kan varje instrument förekomma flera gånger på kartan. Det kanske är lite vilseledande då man kan få uppfattningen att det finns fler bevarade instrument än det gör. Vad tycker ni?

• Blå - Karlshamnsfiolen
• Orange - "Bulan"
• Gul - "Tuppen"
• Grå - "Munken"
• Vit - "Elvis"
• Röd - Edvin Karlssons fiol

Stråkar

Jag har nu fått fyra barockstråkar hemskickade från André Alegre och jag tänkte pröva dessa under några veckor och förhoppningsvis är någon så bra att jag vill köpa den. André har en ganska schysst deal där han skickar stråkar gratis för utprovning. De stråkar man inte är nöjd med kan skickas tillbaka men då får man betala portot själv. Jag har tänkt köpa stråke under många år men aldrig kommit mig för. Nu tänkte jag att det vore kul med en stråke från samma tidsepok som dubbeldäckarna.

Lacka/Lackera

Kapten Stofil har hört av sig och påpekat att man kan lackera en bil eller dylikt föremål av metall men att man lackar trä. Om detta stämmer har jag skrivit fel ett otal gånger vilket jag så klart då ber om ursäkt för. Man kanske skulle dubbelkolla med Lars-Gunnar Andersson på Språket i P1?

Amors fiol

En bloggläsare hörde av sig då hon förundrats över varför många viola d'amore är krönta med kvinnohuvuden försedda med ögonbindel. Vad betyder det egentligen? Jag skummade igenom den litteratur jag samlat ihop för att försöka finna någon ledtråd. Flera böcker jag har är på tyska och det är därför lite svårt att skumma, och noggrann genomläsning tar vansinnigt lång tid. Jag hittade i alla fall en ledtråd i Eva Küllmers, Mitschwingende Saiten : Musikinstrumente mit Resonanzsaiten. Där stod det under ett instrument med ögonbindelförsett huvud, wirbelkasten mit Amorkopf, alltså skruvlåda med Amorhuvud och i sådana fall skulle det inte vara kvinnohuvuden det rör sig om. Kollar man på svenska wikipedia står det att den romerske guden Amor (även kallad Cupido) enligt en legend förälskat sig i kungadottern Psyche men förbjudit henne att se hans ansikte. På engelska wikipedia står det att Amor/Cupido is sometimes is blindfolded symbolizing the figure of speech "love is blind". Här finns alltså två lite olika ledtrådar till varför viola d'amore-huvudena ibland har ögonbindel.

Efter att ha hittat detta läste jag lite mer och fann följande text: Curt Sachs vermutet, daß der Name wahrscheinlich nicht mit der Liebe in Verbindung stehe. Es sei besser, die Viola d'amore wegen ihres Cupidokopfes als Amor's fiddle zu interpretieren und sich nicht auf das Gefül zu beziehen, das der kleine Gott symbolisiert. Om jag fattar tyskan rätt förmodar alltså Curt Sachs att namnet viola d'amore antagligen inte har att göra med kärlek utan att instrumentets namn på grund av sitt Cupidohuvud bör tolkas som Amors fiol. Eller som Google translate så enkelt förklarar :-):

Curt Sachs antas att namnet troligen inte förälskad i anslutningen. Det är bättre att de viola d'amore för deras Cupidokopfes som Amor sin fiol att tolka och inte omfattar den Gefül att hänvisa till de små symboliserar Gud.

Hur som helst visade sig denna lilla detalj dölja mer mysterier än väntat. Frågan jag ställer mig är: om det nu är Amors fiol, var finns ursprunget till en sådan. Finns det månne någonting i den romerska mytologin som kan ge ledtrådar om viola d'amorens ursprung?

Kalle Kallin

Läsare av denna blogg hör av sig och skickar bilder på sina fioler, kommer med tips etc. vilket så klart är jätteroligt. Det verkar som det är fler än jag trodde som bygger fioler med resonanssträngar Här kommer några bilder på en viola d'amore byggd av Kalle Kallin. Kalles far, Uno Kallin, är ett välkänt namn för fiolbyggare eftersom han publicerat ett antal böcker om fiolbygge. Jag har lite planer på att göra en mer genomarbetad hemsida om fiolinstrument med resonanssträngar när jag samlat ihop tillräckligt med information. Kanske kan det där finnas en bildkavalkad med instrument som byggts i Sverige.

Sökes: Tandläkare

"Bulan" som jag baserat min fiol på är utrustat med synnerligen elaka tänder. När jag kollade på instrumentet på Smålands Museum spanade jag tyvärr inte så noga efter hur tänderna var gjorda. Eftersom de ser ut att vara gjorda i samma material som resten av huvudet är det inte omöjligt att de är skurna ur samma stycke som halsen. Detta verkar i och för sig extremt svårt men det är ju ingen anledning att utesluta möjligheten. Jag har hur som helst inte gjort på det sättet utan tänkte istället försöka sätta i tänder i efterhand. Detta är dock inte heller någon barnlek. Att bara limma dit tänder kant mot kant kommer inte att hålla eftersom limytan blir så liten. Helst skulle man borra ner hål i vilka tänderna kunde monteras men det verkar nästintill omöjligt att komma åt att borra sådana hål. Ett annat alternativ som jag funderar på är att fästa ett tunt stålstift eller en nål eller liknande i mitten av tanden. Därefter kan tanden tryckas in i träet på huvudet samtidigt som tanden limmas fast. Kan det fungera? Är det någon som har något annat förslag?

Bulan - den försvunna tungan

Som jag nämnde i detta inlägg så har tungan på "Bulan" ramlat bort. Jag zoomade in en bild som jag tog på Smålands museum för tre år sedan och där ser man tydligt ett hål i "svaljet" på "Bulans" lejonhuvud. Tungan har varit fäst i detta.

Bilden till höger är den enda jag har på "Bulan" med tunga och utifrån den bilden är det svårt att avgöra materialet i tungan. Av bilderna på Arwit Rönnegrens (alltså den byggare som jag tror byggt "Bulan") gamba i detta inlägg är dock horn en lågoddsare. En skillnad mellan gamban och "Bulan" är dock tänderna. På "Bulan" ser de ut att vara gjorda i samma träslag som huvudet. Det finns t.o.m. en möjlighet att tänderna är skurna i samma stycke som resten av halsen. Detta verkar dock mycket svårt. På gamban är detta omöjligt p.g.a. att det är ett annat material i tänderna. Frågan är alltså om "Bulans" tänder är fästa på samma sätt som tungan eller hur tusan det är gjort?

Lack

Här kommer en ny bildkavalkad som visar lackeringsprocessen:

Det börjar likna något men fiolen är lite väl orange för min smak. Detta blir dock bättre för varje lager. Tror att det räcker med ett eller två lager till.

Joachim Tielke

Jag har nu fått tag i Joachim Tielke - Ein Hamburger lauten- und violenmacher av Günter Hellwig, alltså en bok om Tielke som många hävdar har varit läromästare eller inspiratör till Johan Georg Mohte och Arwit Rönnegren. Så vitt jag förstår går man igenom hela Tielkes kända produktion och bilder finns på nästan alla instrument. Tielke byggde mest gambor men det finns fem stycken bevarade fioler efter Tielke, en av dem finns faktiskt på Musikmuseet i Stockholm. Ingen av dem har resonanssträngar och det gör att man inte kan spåra dubbeldäckarna tillbaka till Tielke utifrån de instrument som finns bevarade. Intressant är också att nämna att det finns ett antal instrument efter Tielke som liknar viola d'amore men som också saknar resonanssträngar. Tielke verkar helt enkelt inte ha byggt så många instrument med resonanssträngar. Enda undantaget som jag kan hitta är ett antal Barytoner. Det som ändå är lite intressant med de bevarade fiolerna är att flera av dem har lejonhuvud som är lite lika de som pryder Rönnegrens gambor och fioler även om Tielke var en skickligare hantverkare än de samtidiga svenskarna. Inte för att Rönnegren och Mohte var dåliga utan för att Tielkes arbeten är otroligt vackra och han lär väl höra till de främsta i historien när det gäller att snida dekorationer på instrument. En annan detalj hos några av Tielkes instrument som återfinns hos Rönnegren och Mohte är intarsian på instrumentkanterna.

Günter Hellwigs släkting, Friedemann, håller för närvarande på med en reviderad version av boken. Bland annat har ett antal nya instrument hittats och det har forskats lite angående viola d'amore utan resonanssträngar. Den boken är planerad att släppas 2011 vilket det är ett tag kvar till. Funderar på att kontakta Friedemann för att få reda på om han vet något om Rönnegren, Mohte eller dubbeldäckarna.

Hardingfelor med annat än lejonhuvud

I vanliga fall är hardingfelor försedda med ett lejonhuvud, oftast försett med en guldplym som ibland kan likna en polismössa. Det är alltså ingen drake som många tror även om några undantag finns. Vissa felor har dock varken drak- eller lejonhuvud. Kolla på dessa mycket tidiga (några av de äldsta faktiskt) hardingfelor, en har snäcka och en har ett manshuvud.

Och vad spelar detta då för roll? Jo, jag funderade lite på om man kunde dra några djärva slutsatser av detta. Som jag skrivit om tidigare finns det folk som vill hävda att hardingfelorna är en helnorsk uppfinning. Frågan är då varför dessa tidiga exemplar har människohuvud, vilket är det vanligaste på viola d'amore, eller fiolens typiska snäcka. Detta tycker jag känns som en tydligt tecken på att hardingfelemakarna fick mycket inspiration nere från kontinenten och det är väl ingen långsökt teori att även resonanssträngarna kom därifrån även om det såklart är långt ifrån säkert.

Karlshamnsfiolen

Idag fick jag några bilder på dubbeldäckaren som finns på Karlshamns museum. Instrumentet faller in i den vanliga mallen, 8 resonanssträngar, skruvlåda i dubbelplan och det lilla hacket i skruvlådans kant strax nedanför a-strängsskruven. Det sista tycker jag är lite märkligt. Varför har alla byggare valt att ha med denna? Här är det ju fråga om en "ny" byggare som jag inte stött på tidigare. Finns det möjligen någon poäng med att skruvlådans överkant inte är rak eller är det bara så att de som byggt dubbeldäckare har kopierat varandra? I fallet med Karlshamnsfiolen kan det möjligen vara så att det är samma byggare som byggt "Tuppen" (som saknar etikett eller annan information om vem som byggt den). Huvudena liknar varandra även om "Tuppen" är lite mer avancerad och lite snyggare i utförandet. Det kan ju dock bara indikera att "Tuppen" är av senare datum än Karlshamnsfiolen.

"Tuppen"

Kroppen är ännu mer lik på de båda instrumenten. Sargens nederdel är ganska rak och det hela ger ett ganska fyrkantigt intryck. I och för sig kanske det är farligt att dra slutsatser om gemensam byggare endast utifrån kroppsformen eftersom t.ex. "Elvis" också har en lite liknande kroppsform.

Karlshamnsfiolen

"Tuppen"

"Elvis"

Den kanske mest intressanta likheten är dock inläggningarna i Karlshamnsfiolens greppbräda som är väldigt lik inläggningarna i "Tuppens" stränghållare. I övrigt kan man nämna att Karlshamnsfiolens sarg är trasig vilket så klart är synd. Skruvlådans kant smalnar av på samma sätt som jag nämnde här. Strängar, resonanssträngsskruvarna, stall och stränghållare saknas och locket ser ganska härjat ut. Det skulle krävas stora insatser för att återställa fiolen i spelbart skick. Musikmuseet hävdar dock att det är dumt att göra stora reparationer eftersom man riskerar att förstöra instrumenten för framtida studier av dem. Ett stall som byts ut för att göra instrumentet spelbart leder säkert oftast till att det gamla originalstallet försvinner vilket så klart är dåligt. När det gäller Karlshamnsfiolens greppbräda ser denna inte ut att vara utskjutbar. Det är dock en detalj som man kan forska vidare i.