Göran Andersson

Anders Norudde skickade en del bilder på en resonanssträngad fiol som byggts av den värmländske fiolbyggaren Göran Andersson från Visnum (1868-1939). Fiolen har fyra resonanssträngar och tydligen experimenterade Göra en hel del med resonanssträngar. Frågan är var han fick inspiration ifrån, var det från Hardingfelor eller från äldre svenska instrument? Han verkade ju i en period då det finns få andra belägg för resonanssträngsfioler har byggts, efter 1700-talsvågen men långt före 70-talsvågen. På denna fiol har han gjort halsen som är ditsatt på en befintlig fiolkropp. Intressant är att notera huvudet, som inte liknar någonting annat jag sett. Vad är det för djur? Resonanssträngarnas översadel verkar ha varit gjord av en mässingstråd som nu är bortklippt. Resterna kan dock beskådas på sidan. Älgbensgreppbrädan är tuff. Anders Norudde har gjort en sådan till en Hardingfela. Den var extremt lätt, mycket tack vare den tunna bengreppbrädan.

Andra svenska fioler med resonanssträngar

Hittills har denna blogg mest handlat om svenska åttaundersträngade fioler. Självklart beror detta mycket på att det är just en sådan som jag har rekonstruerat men även eftersom det är den modell som det är lättast att få fram information om. Nu har jag dock märkt att det blivit svårare att få fram nyheter om dubbelplansfiolerna och då kan det vara läge att bredda perspektiven lite. I många skrifter som behandlar resonanssträngade fioler nämns det att fioler med fyra resonanssträngar är vanliga och är påträffade över hela landet. Så vanliga tycker jag dock inte att dessa verkar vara. Antalet instrument som jag känner till är få även om det finns ett antal referenser och berättelser om fyraundersträngade fioler från ett stort geografiskt område. Dessa referenser är dock lite lösa i kanten. Det vore kul att undersöka det hela närmare och få en klarare bild över hur vanligt detta egentligen var. Sunt förnuft säger att det borde vara vanligare med instrument med fyra resonanssträngar än fioler med åtta. Här är en fiol med fyra spelsträngar och fyra resonanssträngar som finns på Musikmuseet i Stockholm. Tyvärr är det inte känt var fiolen är byggd men den ska vara gjord av en Adolf Larsson år 1724. Tyvärr har jag inte hittat någon fiolbyggare med det namnet verksam då så jag har ingen mer info. Enligt musikmuseets web är det en resonanssträngad viola. Det är svårt att utifrån bilderna säga om det stämmer. Den har fyra spelsträngar men kan mycket väl ha en C-sträng. En mycket märklig viola d'amore i sådana fall. De flesta sådana brukade ju ha minst fem men ofta sex eller sju spelsträngar. Fiolen/Violan ska ha tillhört cykelakrobaten och varietéledaren Fritiof Malmsten (1875-1952) och eftersom den är förvärvad av Musikmuseet just 1952 kan man anta att det är Fritiof som testamenterat den till museet. Googling ger inga indikationer på att Fritiof ska ha spelat fiol själv men kanske var det så att instrumentet användes av någon i hans varietégrupp.

Carl Sved

I Jan Lings nyckelharpan finns en uppgift om att Delsbospelmannen Carl Sved skall ha haft en fiol med resonanssträngar. Uppgiften är kanske lite extra intressant eftersom min erfarenhet är att många hälsingespelmän idag inte är överdrivet positivt inställda till bordunspel och omstämningar. Under ett samtal med Ulf Störling fick jag dock uppmaningen att ta dessa uppgifter med en nypa salt. Uppgiftslämnaren skall ha varit en man vid namn F. Walter och enligt en farbror som Ulf spelat med då han var liten var denne Walter en erkänd mytoman.

När vi ändå är inne på Hälsingland kan jag meddela att Esbjörn Wettermark mailade ett tips om att en fiolbyggare i Enånger byggde ett antal fioler med resonanssträngar på 1950-talet. Exakt vad han fått idén från är aningen oklart men troligen är det hans eget påfund. Däremot har det funnits minst en annan resonanssträngad fiol i Enånger men den blev ombyggd till en vanlig fiol också under 1950-talet. Esbjörn tror att många gammaldags instrument levt kvar i Enånger lite extra länge, bland annat finns det en egen liratyp från orten,

Violino d'amore

Pelle Björnlert brukar kalla sin fiol med åtta resonanssträngar och skruvlåda i dubbelplan för violino d'amore. Vad är då en violino d'amore? Vi kollar lite vad Eva Küllmer skriver om detta instrument. Enligt en Benjamin Laborde (1780) så är en violon d'amour (violino d'amore fast på franska) en vanlig violin som är utrustad med fyra extra mässingssträngar. Enligt Küllmer verkar inte Laborde ha fattat riktigt poängen med resonanssträngar, han tyckte att de skapade en förvirring i ljudbilden (om jag nu med mina taskiga franskakunskaper lyckades översätta une confusion dans les sons rätt). I ett lexikon över musikinstrument från 1913 skriver Curt Sachs att en violon d'amour är en mindre variant av viola d'more med fem spelsträngar och sex resonanssträngar. Viola d'amoren hade ofta sex eller sju spelsträngar till skillnad från de instrument som är så populära inom svensk folkmusik idag och som brukar benämnas med samma namn. Sachs hävdar också att violino d'amoren inte är ett instrument i fiolfamiljen utan liksom viola d'amoren egentligen är mer släkt med gamban och att båda dessa vanligen hade gambaform och blixtformade ljudhål.

Efter detta går Eva Küllmer igenom de museiföremål som benämns violino d'amore, violon d'amour eller violetta d'amore. Det verkar finnas en uppsjö av kombinationer av spelsträngs- och resonanssträngsantal och det är svårt att definiera vad en violino d'amore egentligen är. Det vanligaste är dock att instrument som benämns med detta namn har fyra eller fem spelsträngar samt fyra eller fler resonanssträngar. De flesta av dessa instrument är byggda under 1700-talet vilket motsvarar det som verkar vara de svenska dubbelplansfiolernas guldålder. Küllmer nämner faktiskt en violino d'amore med fyra spel- och åtta resonanssträngar i en katalog över föremålen i Musikhistoriska museet i Stockholms samlingar. Däremot står inget om skruvlådan har två våningar och ingen närmare beskrivning som gör att man kan identifiera instrumentet till någon av de dubbelplansfelor som jag vet finns på Musikmuseet. Värt att forska vidare lite om det är det eller om det är något annat instrument.

Som vi ser är violino d'amore ett ganska brett begrepp och nog skulle dubbelplansfelorna passa in under denna benämning. Det är dock inte så enkelt att violino d'amore är ett instrument med violinkropp, fyra strängar samt ett antal resonanssträngar. Släktskapet mellan de svenska fiolerna med åtta resonanssträngar och europeiska violons d'amour är också något som kan undersökas närmare? Är det en lokal variant av samma instrument eller har de olika ursprung?