Lack

Här kommer en ny bildkavalkad som visar lackeringsprocessen:

Det börjar likna något men fiolen är lite väl orange för min smak. Detta blir dock bättre för varje lager. Tror att det räcker med ett eller två lager till.

Joachim Tielke

Jag har nu fått tag i Joachim Tielke - Ein Hamburger lauten- und violenmacher av Günter Hellwig, alltså en bok om Tielke som många hävdar har varit läromästare eller inspiratör till Johan Georg Mohte och Arwit Rönnegren. Så vitt jag förstår går man igenom hela Tielkes kända produktion och bilder finns på nästan alla instrument. Tielke byggde mest gambor men det finns fem stycken bevarade fioler efter Tielke, en av dem finns faktiskt på Musikmuseet i Stockholm. Ingen av dem har resonanssträngar och det gör att man inte kan spåra dubbeldäckarna tillbaka till Tielke utifrån de instrument som finns bevarade. Intressant är också att nämna att det finns ett antal instrument efter Tielke som liknar viola d'amore men som också saknar resonanssträngar. Tielke verkar helt enkelt inte ha byggt så många instrument med resonanssträngar. Enda undantaget som jag kan hitta är ett antal Barytoner. Det som ändå är lite intressant med de bevarade fiolerna är att flera av dem har lejonhuvud som är lite lika de som pryder Rönnegrens gambor och fioler även om Tielke var en skickligare hantverkare än de samtidiga svenskarna. Inte för att Rönnegren och Mohte var dåliga utan för att Tielkes arbeten är otroligt vackra och han lär väl höra till de främsta i historien när det gäller att snida dekorationer på instrument. En annan detalj hos några av Tielkes instrument som återfinns hos Rönnegren och Mohte är intarsian på instrumentkanterna.

Günter Hellwigs släkting, Friedemann, håller för närvarande på med en reviderad version av boken. Bland annat har ett antal nya instrument hittats och det har forskats lite angående viola d'amore utan resonanssträngar. Den boken är planerad att släppas 2011 vilket det är ett tag kvar till. Funderar på att kontakta Friedemann för att få reda på om han vet något om Rönnegren, Mohte eller dubbeldäckarna.

Hardingfelor med annat än lejonhuvud

I vanliga fall är hardingfelor försedda med ett lejonhuvud, oftast försett med en guldplym som ibland kan likna en polismössa. Det är alltså ingen drake som många tror även om några undantag finns. Vissa felor har dock varken drak- eller lejonhuvud. Kolla på dessa mycket tidiga (några av de äldsta faktiskt) hardingfelor, en har snäcka och en har ett manshuvud.

Och vad spelar detta då för roll? Jo, jag funderade lite på om man kunde dra några djärva slutsatser av detta. Som jag skrivit om tidigare finns det folk som vill hävda att hardingfelorna är en helnorsk uppfinning. Frågan är då varför dessa tidiga exemplar har människohuvud, vilket är det vanligaste på viola d'amore, eller fiolens typiska snäcka. Detta tycker jag känns som en tydligt tecken på att hardingfelemakarna fick mycket inspiration nere från kontinenten och det är väl ingen långsökt teori att även resonanssträngarna kom därifrån även om det såklart är långt ifrån säkert.

Karlshamnsfiolen

Idag fick jag några bilder på dubbeldäckaren som finns på Karlshamns museum. Instrumentet faller in i den vanliga mallen, 8 resonanssträngar, skruvlåda i dubbelplan och det lilla hacket i skruvlådans kant strax nedanför a-strängsskruven. Det sista tycker jag är lite märkligt. Varför har alla byggare valt att ha med denna? Här är det ju fråga om en "ny" byggare som jag inte stött på tidigare. Finns det möjligen någon poäng med att skruvlådans överkant inte är rak eller är det bara så att de som byggt dubbeldäckare har kopierat varandra? I fallet med Karlshamnsfiolen kan det möjligen vara så att det är samma byggare som byggt "Tuppen" (som saknar etikett eller annan information om vem som byggt den). Huvudena liknar varandra även om "Tuppen" är lite mer avancerad och lite snyggare i utförandet. Det kan ju dock bara indikera att "Tuppen" är av senare datum än Karlshamnsfiolen.

"Tuppen"

Kroppen är ännu mer lik på de båda instrumenten. Sargens nederdel är ganska rak och det hela ger ett ganska fyrkantigt intryck. I och för sig kanske det är farligt att dra slutsatser om gemensam byggare endast utifrån kroppsformen eftersom t.ex. "Elvis" också har en lite liknande kroppsform.

Karlshamnsfiolen

"Tuppen"

"Elvis"

Den kanske mest intressanta likheten är dock inläggningarna i Karlshamnsfiolens greppbräda som är väldigt lik inläggningarna i "Tuppens" stränghållare. I övrigt kan man nämna att Karlshamnsfiolens sarg är trasig vilket så klart är synd. Skruvlådans kant smalnar av på samma sätt som jag nämnde här. Strängar, resonanssträngsskruvarna, stall och stränghållare saknas och locket ser ganska härjat ut. Det skulle krävas stora insatser för att återställa fiolen i spelbart skick. Musikmuseet hävdar dock att det är dumt att göra stora reparationer eftersom man riskerar att förstöra instrumenten för framtida studier av dem. Ett stall som byts ut för att göra instrumentet spelbart leder säkert oftast till att det gamla originalstallet försvinner vilket så klart är dåligt. När det gäller Karlshamnsfiolens greppbräda ser denna inte ut att vara utskjutbar. Det är dock en detalj som man kan forska vidare i.

Trägen vinner

I juni fick jag ett tips av Magnus Gustafsson att det finns en fiol med åtta understrängar på Karlshamns museum. Magnus hade kollat på denna på 80-talet. När jag ringde museet dementerade de att de hade någon sådan fiol. Magnus var aningen osäker på om fiolen verkligen fanns i Karlshamn eller om den möjligen kunde finnas i Karlskrona. De senare hittade dock inte heller någon fiol. Efter samtal med lite folk i Blekinge så fick jag det bekräftat att det verkligen funnits ett instrument i Karlshamn och nu är det hittat! Fiolen har lejonhuvud och på etiketten ska det stå Petter Jönsson - Färmanstorp, Nättraby - 1846. Nättraby är en plats i Blekinge som jag mest förknippar med en klassisk engelska (Folkwiki.se är ett annat webprojekt som jag är med och driver). Här har vi alltså ett instrument som både finns och är byggt i Blekinge. Det avviker alltså lite från byggarklustret i nordvästra Skåne och instrumentet är dessutom cirka 100 år yngre än de övriga dubbeldäckare som har kända byggdatum. Bilder ska jag få i nästa vecka och jag återkommer givetvis i ämnet.

Skruvlåda

En intressant egenhet som finns tydligt på tre av de dubbeldäckare som jag sett i verkligheten är ett avsmalnande vid skruvlådans nedre del (vid översadeln alltså). Denna är ganska extrem på framför allt "Bulan" (som finns på Smålands Museum):



Den förekommer även på "Elvis" (av Hans Severin Nyberg):

Denna bild på "Tuppen" indikerar att syftet med denna detalj är att ge plats för strängarna. Kanske var det syftet?

Men om man tittar på en nutida rekonstruktion som t.ex. den Pelle Björnlert spelar på så ser man att det inte verkar vara något problem att få plats med strängarna även utan avsmalnande skruvlådskant. Jag antar att en sådan skruvlådskant inverkar negativt på hållfastheten för skruvlådan. Om syftet var att få plats med strängarna, varför lyckades man inte lösa detta på annat sätt? Om syftet var ett annat, vilket var det? Maila gärna dina idéer!

Resonanssträngarnas ursprung

Det finns två huvudområden för musikinstrument med resonanssträngar. Det ena är Europa och det andra är norra Indien. Detta gör att det finns fyra olika hypoteser för var resonanssträngarna ska ha haft sitt ursprung:

• Resonanssträngarna är en europeisk uppfinning
• Resonanssträngarna är en indisk uppfinning
• Resonanssträngarna kommer från ett område mellan Europa och Indien och har därifrån spridit sig till de tidigare nämnda områdena
• Resonanssträngar har uppstått parallellt i båda områdena

Den mest spridda teorin är att resonanssträngarna kom från Indien till Europa via sjöfarare. Eftersom resonanssträngarna först är kända i Europa från 1600-talet så sammanfaller detta ganska bra med tiden då den europeiska ostindienhandeln tog fart. Engelsmännen var väl mest lyckosamma i handeln, eller åtminstone i att kolonisera Indien, och resonanssträngar finns omnämnt i England väldigt tidigt. Bland annat beskriver Michael Praetorius i sin bok Syntagma musicum II från 1619 ett instrument som kallas viola bastarda som skall ha funnits i England. I Centraleuropa omnämns resonanssträngar inte förrän i slutet av 1600-talet men däremot verkar de blivit mer populära i Tyskland, Böhmen och Ungern än i England. En författare vid namn Francois-Joseph Fétis hävdar att viola d'amoren fanns i Konstantinopel innan den fanns i Centraleuropa och tycker snarare att det verkar som om resonanssträngarna kommit via Mellanöstern.

När de gäller de indiska instrumenten med resonanssträngar är situationen mer oklar. Sitaren är väl det mest kända instrumentet men det förseddes troligen inte med resonanssträngar förrän under 1800-talet. Sarangin var då tidigare och de första skrifliga källorna härstammar också från 1600-talet. Det är alltså ungefär samtidigt med de första källorna som omnämner resonanssträngar i Europa. Indien stod under denna tid under stark påverkan från Persien och många indiska instrument har persiskt eller arabiskt ursprung. Även här finns det alltså belägg för Fétis hypotes om att resonanssträngarna kom till Europa via främre orienten. Viola d'amorens flamformade ljudhål skulle också kunna vara ett belägg för detta eftersom flamman är en symbol för Islam.